Rita Mulbah berättar: ”Jag var åtta år och kriget fanns överallt. När rebellerna kom till vår stad i centrala Liberia försökte jag fly tillsammans med min familj, men det var för sent. Vi greps, och soldaterna ville att min pappa skulle gå med i rebellarmén. När han vägrade dödade de honom inför våra ögon. Det är mitt hemskaste minne. Gråt inte, sa dom till oss. Om ni gråter så dödar vi er också.

Allt var kaos och familjer splittrades. Min mamma och bror försvann någonstans. Jag och min äldre syster tvingades att följa med rebellerna ut i bushen. Vi var många barn och vi skulle bli soldater eller ”fruar” till rebellerna. Sådant hände hela tiden...de kidnappade kvinnor för att de skulle bli deras ”fruar”. Men jag var för ung för dom, som tur var...

De ville att jag skulle lära mig använda vapen. Men jag vägrade, jag var ju bara åtta år och vapnen var för tunga för mig. De sa att de skulle döda mig om jag inte lydde och jag trodde dem. De hade ju redan dödat min pappa.

Men jag slapp vapnen. Istället tvingades jag bära deras ammunition. Vi gick långa sträckor på landsbygden och jag bar ammunitionen på huvudet. Ibland var det hårda strider. Många barn tvingades vara med i striderna. Barn dödade människor hela tiden.

Det var hemskt att leva med rebellerna. Man visste aldrig vad som skulle hända, de skrek och svor och förolämpade oss. Ibland slog de oss, det kunde räcka att man tittade på en person lite för länge...

Det var svårt att få tag på mat och jag var rädd hela tiden. I ett krig kan människor göra vad som helst mot varandra. Min syster, som var några år äldre än jag våldtogs och tvingades leva med en rebellsoldat. Hon blev hans ”fru”.

Under en strid lyckades jag fly. Då hade jag levt med rebellerna i två, tre månader
Efter flykten levde jag med vänner som jag träffade och under några månader bodde jag i en familj som hjälpte mig. Mesta tiden rörde jag mig i området där jag hade växt upp och där jag kände en del människor.

Efter några år kom jag till huvudstaden Monrovia. Då var jag tretton år. Jag träffade en man, en soldat, som tvingade mig att leva med honom. Vi fick två barn. I dag är barnen fyra och åtta år gamla. Mitt mål och mitt hopp är att de ska få en bra utbildning.

I Monrovia fick jag kontakt med Röda korset som hjälpte mig vidare med mitt liv och att komma bort från mannen.

Hela tiden plågades jag av ovissheten om vad som hänt min familj, om de levde eller var döda. Jag frågade runt på gatorna och berättade vad min far, mor och syskon hette.
Så en dag mötte jag en kvinna som sa att hon kände min mor och att hon fanns i vår hemstad. Hon berättade att min mor hade gråtit mycket och att hon inte visste om jag var i livet. Hon trodde jag var död. När jag hörde att min familj var i livet blev jag så fantastiskt lycklig.

Nu vill jag leva ett normalt liv och fortsätta utbilda mig. Min dröm är att bli sjuksköterska.