Vi lever alla i en ständigt pågående elektrisk storm; varje sekund rasar flera tusen åskväder runt om på jorden. Dessa mäktiga urladdningar får oss människor att känna vår litenhet och det finns goda skäl för oss att också göra så. Värmen från en enskild blixt är fem gånger den som råder på solens yta. Men det är strömstyrkan i den som får oss att skadas och ibland att dö. Den 11 juni 1985 registrerades en superblixt i Gävlebukten med en styrka på en halv miljon ampere.

Det är inte konstigt att åska kan orsaka fenomen som man knappt tror är möjliga. I sin bok ”Meteorological essays” från 1855 beskriver den franske astronomen och fysikern, Francois Arago, ett våldsamt blixtnedslag som skakade Swinton den 6 augusti 1809. Då låg lilla Swinton åtta kilometer utanför Manchester, i dag ingår det i Stor-Manchester inringat av M60.

Minuterna innan åskan skulle slå till mot Swinton hade invånarna kunnat höra mullrande runt om samhället. Vid halv tre-tiden verkade det som om ovädret skulle komma närmare och i det ögonblicket utlöstes plötsligt en enorm detonation och regnet började vräka ned över staden. Ett tegelhus tillhörande en Mr. Chadwick, och som innehöll ett kolförråd och en cistern med vatten på taket, träffades av blixten och under flera minuter fylldes luften runt platsen med en starkt stickande svavellukt.

Men det var inget mot vad som hände med själva huset som helt sonika lyftes iväg och ställdes ned en bit bort. Väggen till byggnaden som innehöll 7.000 tegelstenar och vars vikt uppskattades till 25 ton, förflyttades så att dess ena ände blev stående tre meter från sin ursprungliga plats och den andra änden drygt en meter ur läge. Utan att en enda tegelsten rubbades ur sitt läge.