Vackra ringar runt solen kan få även den mest ointresserade nutidsmänniska att stanna upp en stund. Förr var dessa ansedda som järtecken som förebådade elände och misär.
Få naturfenomen är så klockstoppande som halofenomen. Den som ser dessa ringar runt solen blir lätt stående med mobilkameran höjd mot skyn. Ibland bjuder solen, och de små iskristallerna i atmosfären som står för själva skådespelet, också på några extra ”solar” som kan radas upp efter varandra lågt över horisonten. Senast den 8 december förra året kunde Stockholm med omnejd bjudas på ett mäktigt solhalo.
I dag är det få som känner någon oro när solen visar upp sina ringar, halvcirklar och bisolar. Men så har det inte alltid varit. I Nathanial Crouchs bok ”The surprizing miracles of nature and art” från 1762 beskrivs ett halofenomen som sätts i samband med ett slag utanför staden:
”Den 3 maj 1627 syntes en cirkel runt solen i Hamburg, och i dess kanter fem andra solar med en regnbåge mellan dem och sedan ytterligare två solar med ännu en regnbåge mellan sig, en av dem sträckande sig mot väster, den andra mot söder, innan allt slutligen försvann i en brinnande rök. Några kilometer från staden, strax därefter, slaktade imperialisterna 200 danskar och tog till fånga 3.000 av deras ryttare.”
Det sägs att ringar runt solen och månen kan ses flera gånger i veckan om man bara håller ögonen öppna och i sin bok ”Himlasken och andra ljusfenomen” skriver Alf Nyberg att några av de olika typerna av halofenomen faktiskt är vanligare än regnbågar. Ändå är det utan tvekan så att de flesta av oss har sett flera regnbågar än halofenomen, något som kan förklaras med att ett halo alltid syns i riktning mot solen, vilket gör det svårt att titta efter, och dessutom många gånger är betydligt ljussvagare än solen och dränks av dess ljus.