”Alliansens familjeprogram lär väcka intern debatt.”

I fyra år har alliansen fått kritik för att ha en kärnfamiljepolitik istället för familjepolitik. En sådan politik har varit särskilt märkligt eftersom mamma-pappa-barn-familjerna fått det allt bättre av egen kraft. Samtidigt som arbetslöshet och ekonomisk utsatthet ökat bland de ensamstående föräldrarna. Vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus och RUT-avdrag har stärkt en redan stark grupp, kärnfamiljen, men har inte varit till någon nytta för ensamföräldrar.

Alliansens ambitioner att se ut som man värnar välfärden har tvingat dem till bättring inom familjepolitiken. Det är inte särskilt trovärdigt att säga att man är ett välfärdsparti samtidigt som de ekonomiska klyftorna aldrig varit så stora som nu. Eller åtminstone aldrig varit så stora sedan SCB började med sina mätningar.

Arbetsgruppen för familjepolitik hade ett svårt uppdrag. Resultatet är ett familjepolitiskt program som kommer att skapa intern debatt i alliansen. Flera tunga namn har fått backa från uttalanden man gjort under mandatperioden.

Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholm, gjorde en dramatisk höjning av avgiften för familjerådgivning för att minska efterfrågan. I det nya familjepolitiska programmet finns skrivningar om att separerade föräldrar ska erbjudas samarbetssamtal, i syfte att minska uppslitande vårdnadstvister i rättssalen. Ulf Kristersson har varit
ordförande i den familjepolitiska arbetsgruppen, kanske har den ökade kunskapen hjälpt honom att komma på bättre tankar. Charlie Weimers, ordförande för kristdemokratiska ungdomsförbundet, har kampanjat om att föräldrar skiljer sig för lätt. Som svar på tal säger Ulf Kristersson till Dagens nyheter, att respekten för vuxna människor som inte vill leva tillsammans är vår tids stora fråga. Där ska man inte moralisera. Det viktiga är att barn inte far illa, och där kan samhället vara ett stöd, menar Kristersson, med all rätt.

Göran Hägglund, socialminister, har i fyra års tid undvikit att svara på frågor om den ökade utsattheten hos ensamföräldrar. När han tvingats kommenterat det, har det mest handlat om att det saknas resurser till stöd, och envist hävdat att alla barn har två föräldrar. Nu måste han stå bakom en rapport som lovar högre underhållsstöd, och strategier för hur samhället bättre kan stödja barn som växer upp i enförälderfamiljer.

Kristdemokraterna har just nu en stor kampanj. Låt familjer bestämma mer själva. En kampanj som handlar om bidrag och som missar det viktigaste. Rätten att själv få definiera vilka som är din familj.

Istället för kärnfamilj pratar vi andra numera om stjärnfamiljer. Vi vet att närvarande, engagerade föräldrar är viktigare än vilket kön föräldrarna har. Många intresseorganisationer har kämpat för att regeringen ska förstå att familjer kan se olika ut. Där är alliansen ännu inte i hamn. Det familjepolitiska programmet saknar skrivningar om barn som växer upp i andra nya familjeformer. Det är en familjepolitisk utmaning där vi rödgröna ligger många steg före.

Det är också tråkigt att vårdnadsbidraget hänger kvar, och att man fortsätter ge föräldrar bonus för att vara föräldralediga trots att vi vet att det inte gör skillnad för jämställdheten. Och slutligen kan jag inte låta bli att undra hur alliansen ska finansiera sina förslag.

Läs och kommentera Helene Sigfridssons artikel på Newsmill.