1. Rösträtt innan 1800-talet, fanns det? Det var inte bara de gamla grekerna i Athen som hade rösträtt och inte heller har kvinnor i Sverige, i alla historiska tider före 1921, varit utan denna medborgerliga rättighet. Under en längre period på 1700-talet hade även kvinnor en viss rösträtt till den gamla ståndsriksdagen. Men med hänvisning till deras kön förbjöds kvinnor delta i valet från och med 1771.
2. När pengarna verkligen avgjorde valet. 800 riksdaler om året, så mycket skulle en man tjäna för att få rösta år 1866. Begränsningen gjorde att bara 20 procent av männen hade de ekonomiska förutsättningarna för att delta i valet. Verner von Heidenstam skaldade om orättfärdigheten: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”.
3. Nya ideologier krävde rösträtt. Striden för rösträtt, i första hand för alla män, drevs i huvudsak av liberalerna, nuvarande Folkpartiet och av Socialdemokratiska Arbetar Partiet, nuvarande V och S. Motståndet från högern, kyrkan och från konservativa krafter gjorde konflikten särskilt långvarig i Sverige. Striden för den allmänna rösträtten kom att hålla på under årtionden och argumenten om hur det då skulle gå, om alla fick rösträtt, om hur okunniga arbetskraften var etcetera, skilde sig föga från hur olika diktaturer resonerar om rösträtten i dag. ”Allmän rösträtt leder till kaos”, var en mening som fördes fram om och om igen.
4. I 25 år röstades kvinnorna bort. Den första motionen om kvinnlig rösträtt, lades fram i riksdagen 1884. Stödet var då nästan obefintlig. Hur skulle det gå om kvinnor fick rösträtt, inte ens alla politiskt aktiva kvinnor tyckte något sådant var nödvändigt.
5. “Äfven kvinnan havfa intressen.” Citaten från Fredrika Bremer-förbundets petition om rösträtt till regeringen 1889, säger något om tidsandan: ”Att kvinnan åter äger särskild kallelse för familjelifvet lär ingen vilja förneka. Men detta bör icke utesluta att hon äfven kan hafva allmänna intressen och insikter i samhällets angelägenheter.”
6. Politik anno 1890-1902: Demonstration, namninsamling och storstrejk. År 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund (för manlig rösträtt), SAR, en samverkan mellan liberala och socialistiska krafter. Detta förbund organiserade två så kallade folkriksdagar, 1893 och 1896, som på olika sätt försökte utvidga rösträtten, dels genom att sänka valåldern och dels genom att sänka de ekonomiska kraven och andra olika ordningshinder, de så kallade strecken, för att få delta i valen. En namninsamling för allmän rösträtt gav 394.000 underskrifter och stora demonstrationer hölls till förmån för allmän och lika rösträtt. 1902 anordnades även en storstrejk för detta krav. 120.000 personer lade ner arbetet under ett par dagar.
7. Ellen Key utmålas av motståndare som skräcködla. Utifrån bland annat möten, organiserade av Fredrika Bremer-förbundet, mellan 1900 och 1902, bildas Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Både Ellen Key, som har skarpa kritiker emot sig, och Selma Lagerlöf engagerade sig, men att som vanlig kvinna arbeta poltiskt vid denna tid hade ett lågt anseende i många kretsar. Här beskriver en mötesdeltagare saken: ”När jag i dag har tänk igenom vad relationer jag möjligen kunde ha, så kommer jag till resultat, att en del inflytelserika personer äro emot vår sak, så till exempel alla präster, en del riksdagsmän, disponenter, militärer och så vidare, vadan deras fruar ingenting kunna eller vilja göra.” Som mest samlade föreningen 17.000 medlemmar.
8. Har du läst ”Fru Fanny”? Boken, som kom 1904 var författad av Annie Åkerhielm, en radikal och konservativ friherrinna med nationalsocialistiska sympatier. Boken handlar om en beklagansvärd rösträttskvinna vid namn Fanny, vars hemliv förfaller i samband med att hennes fördärvliga politiska intresse tilltar, en sedelärande formidabel boksuccé, med Elvira Madigan-tema, där alla som var skeptiska till kvinnorättsrörelsen kunde hämta näring. Boken och dess handling kom att tas upp av antirösträttspolitiker under närmare 15 år framåt. Och eftersom Fanny förlöper hemmet i sin politiska aktivitet, så förlorar hon också sin son, som avlider på grund av vanvård av familjens barnflicka, (inte helt okända argument för dagisdebatten på 70- och 80-talet). Annie Åkerhjelm kunde också framföra åsikter som: ”Det är för övrigt icke politiserande rösträttskvinnor som vi behöfva, utan mödrar och uppfostrarinnor, som kunna lära vårt folk idoghet, sparsamhet och förnöjsamhet samt fostra landets söner till gudfruktiga, modiga, plikttrogna och fosterlandsälskande män.”
9. Inte ens regeringen fick igenom rösträtt. Den första propositionen om allmän manlig rösträtt kom 1904. Den liberala justitieminister O. Berger jämförde med utlandet och hävdade att ”allmän rösträtt inte hade lett till några omstörtningar i andra länder utan snarast hindrat sådana. Den stigande bildningen, det ökade politiska intresset och den lugna och besinningsfulla naturen hos det svenska folket skapade gynnsamma förutsättningar för den allmänna rösträtten.” Ändå gick förslaget inte igenom.
10. Amerikabreven och grannländerna. Att så många svenskar emigrerat till Amerika, påverkade debatten om rösträtten i Sverige. I USA fick alla amerikanska medborgare rösträtt enligt principen en man, en röst. I delstaterna Wyoming och Utah hade även kvinnor rösträtt från 1869 och 1870. I våra grannländer blev också rösträtten allmän, långt innan så skedde i Sverige.
11. ”Ett gevär – en röst!” I och med att den allmänna värnplikten infördes 1901, gjordes ännu en koppling, eller som Heidenstam skaldade:
”Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner,
men också herrarnas drängar.”
12. Damerna först, hamnade sist. Då kvinnoröstfrågan motionerades om och om igen, svarade till exempel ett riksdagsutskott 1908 så här långtravande i ämnet: ”Då utskottet emellertid icke anser sig böra understödja motionärernas nu föreliggande förslag, har detta sin grund däri, att enligt utskottets mening tidpunkten icke är inne för vidtagande av åtgärder från riksdagens sida till den sålunda väcka frågans lösning. ... Och utskottet finner så mycket mindre lämpligt att nu, innan den sedan lång tid ifrågasatta politiska valrättsreformen för män blivit förd till slut.” Också socialdemokraternas ledare, Hjalmar Branting, var inne på samma spår: ”...ett bestämt framförande just nu från arbetarpartiets sida af kraf på kvinnans rösträtt samtidigt med rösträttsutvidgningen af männen skulle vara att med öppna ögon inbjuda första kammaren att med anledning af motion från oss genom beslut om en ny utredning hindra ett positivt resultat i fråga om männens rösträtt”
13. Högerregering drev igenom rösträtten för män. Regeringen Lindman kunde i riksdagen 1907 driva igenom en grundlagsändring som införde proportionella val med allmän rösträtt för män. Riksdagen bekräftade 1909 detta beslut och vid valet 1911 tillämpades de nya reglerna fullt ut. Det fanns dock flera villkor, så kallade ordningsstreck, om fullgjord värnplikt och erlagd skatt till kommun och stat i minst tre år. Personer som suttit i fängelse eller som omhändertagits av fattigvården hade ingen rösträtt.
14. Kvinnliga rösträtten vinner gehör. År 1913 lyckades och lyckades LKPR i en stor masspetition samla in 350.000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.
15. Allmän rösträtt - sist i Norden. År 1919 fick Sverige kvinnlig rösträtt, vilket kvinnorna först kunde använda sig av i 1921 års val. Fortfarande gjorde olika typer av begränsningar att bara 55 procent av befolkningen hade rösträtt.
16. Rösträtt även för kriminella. Fängelseinterner erhöll rösträtt 1937.
17. Rösträtt för socialbidragstagare. År 1945 utsträcktes rösträtten till de som fick understöd från fattigvård och till dem som befann sig i personligt konkurstillstånd.
18. Tonåringar fick rösträtt. Rösträttsåldern sänktes 1945 från 23 till 21 år, 1969 från 21 till 20 år, och 1975 infördes rösträtt för 18-åringar.
19. Svenska val på export. 1968 fick utlandsboende svenska medborgare rösta.
20. Rösträtten utvidgas igen. 1989 fick slutligen alla svenskar, inklusive många invandrare, över 18 år rösträtt och då avskaffades också begreppet omyndigförklaring.
Källor: Bland andra Riksdagens hemsida, Wikipedia, tidigare DN-artiklar.