Dagens votering i riksdagen om vad som hände 1915 och åren däromkring i de väldiga tragedier som skedde i samband med det osmanska rikets sammanbrott handlar i grunden mindre om sakförhållandena än om huruvida det är rätt och klokt att på detta sätt fatta riksdagsbeslut om historien i olika delar av världen.

Vi har tidigare haft en bred enighet i Sveriges Riksdag om att detta är fel väg att gå.

De försoningsprocesser som också Sverige är djupt engagerat riskerar att allvarligt försvåras av en sådan utveckling. Diskussionen om historiska förlopp och historiens tragedier förs bäst av fria forskare.

Det som nu skapat en ny situation är självfallet att den socialdemokratiska partristyrelsen förlorade en votering i denna fråga på sin partikongress, och därmed har den socialdemokratiska riksdagsgruppen tvingats att slå följe med vänsterpartiet och betydande delar av miljöpartiet på ett sätt som jag vet att åtskilliga av dem känner djupt obehag inför.

Men voteringen i dag skall inte bara ses i ljuset av Mona Sahlins nederlag på sin partikongress. Den måste också ses i ljuset av den aktuella situationen i regionen självt.

Normaliseringen mellan Armenien och Turkiet - med den överenskommelse som undertecknades I slutet av förra året - är av stor historisk betydelse. I den ingår bl a en överenskommelse om en historikerkommission som fritt skall söka sanningen om det hemska som hände 1915 och åren däromkring och på det sättet bidra till den långsiktiga försoningen mellan nationerna.

Men detta avtal är attackeras nu hårt av nationalister på både den turkiska och den armeniska sidan.

I det senare fallet handlar det inte minst om den stora armenska diaspora som finns i stora delar av världen, och som till stora delar har svårt att acceptera den normaliserings- och försoningsprocess som nu inletts av den armenska statsledningen. I Turkiet handlar det om en allians av hårdföra nationalister - en del av dem i socialdemokratisk dräkt.

För dem bägge är en politisering av folkmordsfrågan viktig. Bägge vill underminera den försoningsprocess som nu inletts, och voteringar i utländska parlament spelar dem självfallet direkt i händerna.

Jag säger inte att detta är den avsikt som driver bland annat alla de socialdemokrater som i denna fråga detta år kommer att rösta annorlunda än vad de gjorde förra året - men jag är dessvärre övertygad om att det är detta som kommer att bli resultatet om de skulle segra.

Och jag döljer inte att jag är oroad för en situation där vi med detta öppnar för att fatta riksdagsbeslut om komplicerade historiska skeenden också I andra delar av världen och de konsekvenser detta kan få för våra möjligheter att fortsatt verka för fred och försoning.

Till detta skall också läggas en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt in i vårt svenska samhälle. Jag oroas av tonläget mellan organisationer I Sverige som företräder olika nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av vårt samhälle.

Regeringens uppfattning förblir därför att det är fel att fatta majoritetsbeslut I riksdagen om historiska förlopp och tragedier i olika delar av världen. I detta ligger inget ställningstagande alls till hur det som inträffade 1915 skall beskrivas i de folkrättsliga termer som vi under senare decennier kommit att använda.

Där hoppas vi på att den försonings- och normaliseringsprocess mellan Turkiet och Armenien som vi gett ett så starkt stöd, och den allt öppnare och friare diskussion i Turkiet som vi nu ser, skall kunna föra frågan framåt.

Följ debatten på Newsmill