KRÖNIKA.
Sverigedemokraterna har i år misslyckats både i EU-valet och kyrkovalet med att få sitt politiska genombrott. Men riksdagspartierna måste nu ändå räkna med att de kan få sällskap av det invandringsfientliga partiet efter valet nästa år och planera hur de då ska samarbeta och samtidigt behålla sin politiska trovärdighet.
Efter de kommunala framgångarna 2006 har SD med hjälp av ökat offentligt partistöd satsat stort på valen i år där valdeltagandet är lågt för att nå framgång inför riksdagsvalet 2010.
Men resultaten blev inte stort bättre än de 2,9 procent SD fick 2006. I EU-valet fick partiet 3,3 procent och i kyrkovalet 2,8.
Det visar att partiet inte har en växande grupp kärnväljare. Det gör också att de opinionssiffror på över 4 procent som partiet fått i en del mätningar kan sjunka ihop på valdagen, särskilt efter en valrörelse som mer än någon gång tidigare kommer att domineras av valet mellan två regeringsalternativ.
Men i riksdagspartiernas högkvarter grubblas det ändå över hur man ska agera om SD når över riksdagsspärren och får en vågmästarställning, där inget av block når över 50 procent.
Båda de politiska blocken har deklarerat att de inte tänker samarbeta med SD, till skillnad från när Ny demokrati hade samma roll 1991–94.
Men det räcker inte med att de övriga partierna vägrar samarbeta med SD. De båda politiska blocken måste också samarbeta med varandra för att hålla partiet borta från inflytande över politiken.
Det finns många spelteorier om hur partierna skulle kunna agera – att några av de små borgerliga partierna går med i en S-ledd regering, att MP ansluter sig till de borgerliga eller att S och M slår sig samman. Men ingen av dessa teorier framstår som realistisk. Det skulle slå sönder de allianser som byggts upp, och historien visar att väljarnas dom blir hård mot partier som går över blockgränsen.
Därför framstår en minoritetsregering formad av det politiska block som blir störst i valet som det mest troliga alternativet. Det är inget ovanligt i Sverige, som letts av S-minoritetsregeringar under flera decennier. Men för att det ska fungera förutsätter det att ett eller flera oppositionspartier ger ett åtminstone passivt stöd till regeringen.
Det krävs både när riksdagen ska rösta fram en statsminister och varje gång en ny budget ska antas. Men eftersom en statsminister kan utses om inte en majoritet röstar nej kan det räcka med att några partier lägger ner sina röster.
En sådan här överenskommelse över blockgränsen med bibehållen självständighet i övrigt skulle bli en svår balansgång. Men det krävs också att partierna lyckas förklara vad de gör för väljarna.
Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin måste säga att de ändå har mer gemensamt med varandra än med Sverigedemokraterna.
De kan peka på SD:s invandringspolitiska program som på ett mycket tydligt sätt visar att partiet skiljer sig i den grundläggande synen på människors lika värde. SD vill att så många invandrare som möjligt lämnar Sverige och man vill ha en särskild ”återvandringsmyndighet” för detta. Invandrare som stannar i Sverige ska pressas att ge upp sin kulturella identitet och ”assimileras” till svenskar; de ska ”anpassa sig till det svenska levnadssättet”.