Kontakten mellan medborgarna och de politiskt förtroendevalda är avgörande för en väl fungerande demokrati. Men avståndet har blivit allt större i takt med att antalet politiker minskats.

På 1970-talet minskade antalet förtroendeuppdrag från 200.000 till drygt 40.000 vid den stora kommunsammanslagningen. Och sedan dess har antalet politiska uppdrag för fritidspolitiker fortsatt att minskas runt om i kommunerna med motiveringen att öka effektiviteten och minska kostnaderna.

Den statliga demokratiutredningen för tio år sedan varnade för följderna och ville öka antalet politiker igen. Socialdemokraterna satte upp ett mål om 10.000 nya förtroendeuppdrag.

Men på kommunal nivå har utvecklingen blivit den motsatta. Antalet heltidspolitiker, som ofta sitter på flera uppdrag i kommuner och landsting, har ökat.

Samtidigt har partiernas kris med dramatiskt sjunkande medlemstal fortsatt, vilket gör att allt färre medborgare får direktkontakt med politiker.

Det finns mycket som talar för att den kommunala demokratin behöver stärkas. De kommunpolitiker som finns behöver bli kända för kommuninvånarna, de behöver visa att de lyssnar till medborgarnas problem och försöker hitta lokala lösningar.

Att partierna då tar in rikspolitiska kändisar på sina valsedlar är att välja motsatt riktning. Det ökar risken för att de ansvariga kommunpolitikerna förblir okända för medborgarna, när väljarna inte ens på valdagen väntas känna till dem som ska få det politiska ansvaret i kommunen.

Att en del rikspolitiker dessutom lämnar den kommunala stolen tom minskar inte bara antalet förtroendevalda utan riskerar också att öka politikermissnöjet.

Rikspolitikerna vill troligen demonstrera sitt intresse för hembygden genom att ställa upp i lokalvalet. Men deras inflytande kan i själva verket försvåra möjligheten att nå breda uppgörelser som kommuninvånarna vill ha när de för in sitt riksdagsperspektiv där konflikten mellan blocken är det centrala.