Göran Hägglund har sagt att Littorin borde lägga korten på bordet och insinuerar därmed att det finns en hund som fortfarande är begravd. Peter Eriksson säger att han skulle vara förvånad om Aftonbladets uppgifter är falska. Annette Kullenberg understryker med sedvanlig elegans att Littorin är "bra på skit".
Efter att ha blivit anklagad för brott, för att använda sina barn som ett svepskäl och för att ljuga för svenska folket och möjligen även för regeringen tar idag Littorin till orda. Han förklarar tydligt att han inte köpt sex av någon. Det kan förstås vara falskt - jag har ingen aning - men det är ett explicit förnekande av skuld. Och genom detta explicita förnekande av skuld så uppstår ett problem. Ett stort problem. Nämligen att om inget annat tillkommer - vilket i och för sig verkar osannolikt - så kommer Littorins skuld att tas för given. Han faller offer för en skuldpresumtion.
Littorin säger själv i DN att han hade föredragit att få försvara sig i en rättslig process hade varit att föredra framför den nuvarande situationen. Som det är nu, säger Littorin, kommer anklagelserna att hänga över honom under lång tid. Det tror jag är helt korrekt. Den dom som fallit över Littorin i det allmänna rättmedvetandet (rättare sagt: hos den genomsnittliga svenskan) är att Littorin är skyldig till ett brott som han hade turen att klara sig undan på grund av att det tog tid. Det är dessutom en dom som Littorin kan räkna med delas av i princip alla han möter under överskådlig tid: Föräldrar på dagis, servitören på baren, pizzabagaren, kassören på Konsum.
Vem som helst kan förstå varför Littorin beskriver situationen som snudd på outhärdlig. Om man därtill antar att han är oskyldig så blir den outhärdliga situationen också fruktansvärt orättvis. Saken är dock den att ingen tycks intresserad av att anse att han är oskyldig. Han anses skyldig tills han kan motbevisa påståendet, framfört i Sveriges största tidning av en anonym person, avseende ett trivialbrott som även om det har begåtts är preskriberat.
I juridiken är det förstås tvärtom. Om man frikänns från ett åtal skall man betraktas som oskyldig. Och, inte lika uppmärksammat, om man inte åtalas för något man anklagas för så skall man betraktas som oskyldig. Det gäller således även i ett fall där en misstanke om ett brott aktualiseras efter att det påstådda brottet preskriberats.
Rättssamhället har ibland inte följt dessa principer. Jag tänker speciellt på ett fall som inte har något gemensamt alls med statsrådets påstådda brott annat än att det belyser principfrågan på ett väldigt tydligt sätt - tydligare än något annat fall jag känner till.
I styckmordsfallet så anklagades två personer för det allvarligaste brott som finns, mord. De friades för det. En domstol anklagade emellertid de friade personerna för att ha begått ett preskriberat brott, för att ha styckat kroppen. Denna anklagelse har sedan förföljt de friade personerna i hela deras liv. Förstört deras liv. Har man begått allvarliga brott får man räkna med att få sitt liv förstört. Poängen här är att vi inte vet om de begått några brott. Och poängen är att det inte är okej att människors liv förstörs för anklagelser som de inte har en rimlig chans att bemöta.
Littorin kommer förmodligen aldrig få en chans att bemöta anklagelserna på något sätt som på djupet kan göra en skillnad. Han kommer aldrig få möta den påstådda sexsäljaren i en domstol. Han kommer aldrig få chansen att ge sin sida av en historia som han kanske delar med den som anklagar honom. Han kommer aldrig få chansen att bli friad.
Det kokar ned till att en okänd person med stöd av Sveriges största tidning har beskyllt en person för ett brott som är juridiskt lättviktigt men som leder till översvallande moraliskt klander. Beskyllningarna kommer, kan man gissa, få enormt allvarliga personliga konsekvenser. Det är svårare att studsa tillbaka från anklagelser om detta lindriga brott än betydligt allvarligare brott, som att kriminellt ha missbrukat skattemedel till exempel.
Tänk om Aftonbladets journalister gjort som tidigare fall och hittat på brottet? Tänk om "Anna" inte ens finns? Tänk om "Anna" finns men ljuger? Tänk om "Anna" finns men har missförstått en situation? Tänk om "Anna" finns men har tolkat, utan att ha missförsått, en situation som Littorin uppfattat som helt annorlunda.
Allt detta är i alla fall möjligheter. I juridiken så hade sådana möjligheter tagits till intäkt för att Littorin skall betraktas som oskyldig. Det finns överväldigande skäl som talar för denna inställning. Men i mediernas domstol så är presumtionen omvänd. En skuldpresumtion.
Läs Mårten Schultz på Newsmill.