I ett fall hade dock undertecknad gissat helt fel: Jag trodde att Reinfeldt i all stress kring övertagandet av ordförandeskapet skulle överlåta till andra att skriva talet, men här fick jag fel – tror jag. Jag vet självklart inte vad som är sanning i frågan, men jag är ändå till 99 procent säker på att Reinfeldt skrev talet själv – möjligtvis har han haft hjälp med insamlingen av detaljer som årtal och liknande. Även 2008 skrev Reinfeldt sitt tal själv. En reflektion man kan göra utifrån detta förhållande är: Reinfeldt måste tycka att hans framträdanden i Almedalen är viktiga, något han är beredd att lägga ned tid på. Annars skulle han aldrig lägga ned så mycket tid på talskrivningen.
Ribban kom på plats med en gång. Med tre historiska beskrivningar av Sverige. Den första med koppling till nationalsångens text om ett land som ”tronar på minnet av fornstora dar” gick Reinfeldt tillbaka till 1648 (Westfaliska freden – slutet på 30-åriga kriget) och via årtal som 1658 (Roskilde), 1709 (Poltava), 1809 (”Rikssprängningen” – Finland förloras) och 1905 (unionsupplösningen med Norge) reflekterade han över Sveriges historiska roll som stormakt. I den andra gick han in på en annan period (några årtionden i mitten av 1900-talet) i Sveriges historia där vårt förhållningssätt, enligt Reinfeldt, präglades av självgodhet och ett engagemang som ökade med det geografiska avståndet från Sverige. Då vi, fortfarande enligt Fredrik Reinfeldt, ”valde bort” länder i vår närhet, det vill säga Europa. Då vi ”föredrog rubriker före resultat”. I den tredje backade Reinfeldt åter tillbaka ett antal år för att hamna på år 1850 då Sveriges moderna ekonomiska historia börjar. Då den svenska välfärdsstaten egentligen börjar byggas. Av talets totalt drygt 38 minuter ägnade Reinfeldt drygt 16 åt berättelserna om Sverige – det vill säga cirka 42 procent av taltiden. Syftet var självklart pedagogiskt – Reinfeldt ville få sina åhörare att reflektera (…för många var säkert det Reinfeldt sade dessutom att betrakta som nyheter…) över Sveriges förhållande till Europa och att inse att dagens väg – med medlemskapet i EU – var och är den framgångsrikaste. Ja, mer än så – inte bara den bästa vägen utan den enda vägen.
Först därefter kom den väntade delen om klimatet som inleddes med ”Klimatutmaningen är på riktigt. Vi har bara sett början. Vi har ännu inte sett slutet.” Även klimatet fick stor del av talet – cirka 34 procent. I denna del intog Reinfeldt rollen som realist när han relaterade miljö- och klimatproblemen till vanliga människors vardag. Att det finns andra saker än miljön som människor kommer att ställa krav på.
Sedan var det dags för ekonomin – något som Reinfeldt inledde med orden: ”Finansministrar – dom har det inte så lätt!” Här lyfte Reinfeldt framförallt fram betydelsen av global handel och hur mycket detta hade gynnat just Sverige.
I sin avslutning gick Reinfeldt in på vilka utmaningar som väntade för honom och EU-samarbetet.
Ett statsmannatal alltså – rätt igenom. Vilket av TV24:s expertkommentator Viggo Carling, med ett skratt, kommenterades just på detta sätt. Och så såg det ju ut – på ytan. Men, om vi tänker lite längre, så kommer valet 2010 till ”syvende og sidst” att handla om valet mellan Reinfeldt och Sahlin i rollen som statsminister och vem av dem som har störst trovärdighet. Vasallerna på respektive sida kommer i slutändan, på valdagen, att betyda mindre. I det perspektivet måste det vara inrikespolitiskt taktiskt riktigt att profilera sig som en utrikespolitiskt förankrad statsman. Som en stor ledare, helt enkelt. En ledare att lita på när det blåser snålt. I byggandet av sin retoriska ledarskapsprofil gör, tycker undertecknad, Fredrik Reinfeldt helt rätt när han håller tal som det i Almedalen den 4 juli. Det är hans bästa chans att behålla makten även efter den 19 september nästa år.
Dispositionsmässigt var talet utmärkt och det hölls i ett utmärkt tempo. Manusarbetet var också utmärkt med ytterst få stakningar och felsägningar (…ännu ett ”bevis” för min tro att Reinfeldt skrivit hela talet själv…).
Argumentation och bevisföring
Reinfeldts tal var ett logos- och ethos-tal – alltså nytto- och karaktärsinriktat. Viss övervikt för karaktärssidan dock. Ansvarstagande återkom, direkt eller indirekt, med olika ord och i olika former gång på gång.
De bevismedel Reinfeldt valde var nästan uteslutande faktiska sådana – alltså faktauppgifter och exempel, med exempel som nummer ett. Citaten var få liksom jämförelserna. Detta är vanligt när det gäller politiker som sitter vid makten – man använder mer av faktiska bevis eftersom man på detta sätt vill ”bevisa” vad man faktiskt har uträttat.
Reinfeldt använde också, på ett i mitt tycke bra sätt, såväl tydliga definitioner som retoriska beviskedjor.
Språket
Reinfeldts språk var klart godkänt om än inte konstfullt. Språket kan kanske bäst beskrivas med ordet ”effektivt”. En intressant detalj var att Reinfeldt, betydligt mer än någon annan, använde sig av tekniken att ställa (..ganska många faktiskt..) retoriska frågor. Det vill säga frågor som inte kräver svar alternativt har ett självklart svar. Totalt sett dominerade de rytmiska ordfigurerna, men Reinfeldt hade också många bilder och motsatser. Han kunde ha gjort mer av sina formuleringar, men variationen var klart bra. Totalt sett var det också bättre än 2008.
Angrepp
År 2008 hade Reinfeldt inte ett enda direkt angrepp på oppositionen. Det hade han inte heller 2009. Men, den retoriskt insatte hörde självklart flera indirekta angrepp – men sådana anser jag är mer retoriskt korrekta. Att angripa direkt och nedlåtande blir oftast plumpt, men att angripa indirekt (det vi retoriker kallar exformativt) blir istället många gånger elegant. Ett exempel i Reinfeldts fall var den ytterst diskreta konstpausen efter ”arrangerade äktenskap” och att ”så fungerar det ju inte idag – som alla vet” – här får vi, var och en, dra vår egen slutsats. Tekniken bakom formuleringen och pausen, för det är en teknik, kallas adianoeta (dold ironi på grekiska). I kampen med övriga partiledare om utnämning till bäst på retorisk Fair Play är Reinfeldt en klar segrare även 2009.
Formuleringar man minns
Det fanns många ganska bra formuleringar – dock inte många som kommer att återfinnas i citatböcker om 100 år. Personligen gillade jag ”då vi exporterade innovationer och importerade innovatörer” – en kombination av assonans (vokalupprepning), antites (motsatsord) och polyptoton (innovationer/innovatörer). Många tretal – ”Cloetta, Bonnier, Becker” – stora entreprenörer och tillika invandrare. En annan rytm var ”kunskap, kultur och kompetens”. Paradoxen ”fred hade man helt enkelt inte råd med” tillhör också de bra formuleringarna. Metaforen ”fossilbränsleträsket” var också bra liksom ”det ändlösa resursröret”. Den redan nämnda antitesen ”…som ger rubriker och självförtroende, men som inte ger resultat..” är också intressant – Reinfeldt gör här rubriker och resultat till varandras motsatser. Och även den indirekta anklagelsen, en slags ironi, mot de röd-gröna i ”I valet mellan allt dyrare insatser här i Sverige eller solidariskt stöd till fattiga länder, så väljer vi både ock. Och vi toppar med lite till. För – vi har ju ändå råd.” fungerade ganska bra.
Det ska bli intressant att följa Reinfeldts fortsatta utveckling. Det tog ju som bekant några år även för Göran Persson att bli en suverän retoriker.
Jag återkommer med mer om Reinfeldts tal på Retoriktorget senare (bloggen).
Betyg Almedalen, Fredrik Reinfeldt
Sammanfattning/”retoriskt betyg” (10-skala):
Inledning/intresseväckare: 8.
Budskap (tydlighet): 9.
Argumentation: 8. Bra relevans (= koppling till budskap).
Avslutning/uppmaning: 7.
Bevisstyrka: 8. Bra – bra balans.
Språkliga hjälpmedel: 7. Bra – men kan bli ännu bättre.
Engagemang/närvaro: 7.
Retorisk fair play: 9. Statsmannamässigt.
Sammanvägt betyg: 7,9.
Kommentar: Bra skrivet, väl sammanhållet och bra framfört. Och – troligtvis – baserat på en underliggande taktik som, mer än de flesta tänker på, handlar om att vinna valet 2010.