Morgonen den 28 april 1986 upptäcktes förhöjd radioaktivitet vid Forsmarks kärnkraftverk i norra Roslagen. Då hade två dagar passerat sedan reaktor fyra i Tjernobyl norr om Kiev exploderade.
Inom en månad dog trettio personer och över hundra tusen fick evakueras. Än fler fick stråldoser skadliga för hälsan varför många senare drabbades av cancer.
I Sverige drog vi oss för att gå på den där årliga svampturen i skogen. Och vi åt mindre renkött – djuren kunde ju ha fått i sig skadliga ämnen då de tuggade gräs och blad på sina vandringar.
Men rädslan avtog.
Direkt efter olyckan i forna Sovjetunionen framfördes krav på omprövning av den svenska politiken. Enligt en Sifoundersökning som Rapport redovisade var sex av tio svenskar mot kärnkraft.
I dag är läget ett annat. Så sent som i mars i år ville 37 procent fortsätta använda kärnkraften och vid behov bygga nya reaktorer. Lika många ville fortsätta använda de reaktorer som finns, dock utan att uppföra nya. Bara två av tio svenskar var för avveckling. Allt enligt siffror från Novus Opinion.
Inte heller politikerna är konsekventa i sina åsikter.
Inför valet 2006 övergav Centern samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet för att i stället träda in i den borgerliga alliansen. Budskapet då var att man varken skulle bygga ny kärnkraft eller stänga ytterligare reaktorer.
Men i februari 2009 svängde regeringen; dagens tio reaktorer ska fram till 2020 kunna ersättas av tio nya. Med sig hade man sextio procent av svenskarna.
I morgon, tisdag, inleder näringsutskottet beredningen av regeringens propositioner om förutsättningarna för ett generationsskifte av svensk kärnkraft. Dels handlar det om möjligheten till nya reaktorer, dels om att det ekonomiska ansvaret för reaktorägare fyrdubblas från dagens tre miljarder kronor till tolv miljarder kronor i händelse av en olycka.
Oppositionen är starkt kritisk. Huvudargumenten är två:
- Regeringen har för bråttom. Bäst vore en bred överenskommelse om energipolitiken som samtliga partier kan ställa upp på.
- Regeringens agerande stimulerar inte intresset för förnybar energi.
– Vi kommer att riva upp beslutet efter valet. Målet blir förhandlingar som kan leda fram till en bred överenskommelse, säger Tomas Eneroth, Socialdemokraternas näringspolitiske talesman, till DN.se.
Han anser att det inte finns några skäl att stressa fram en ny lagstiftning.
– Det blir ingen seriös ordning i riksdagen om utslaget hänger på en röst eller två. Det behöver inte svensk industri, inte svenska hushåll, inte svensk energipolitik. Dessutom – och det säger Anders Borg själv – så är det inte nödvändigt att ta ställning i frågan förrän tidigast 2015.
Därtill, framhåller Eneroth, visar siffror från Energimyndigheten att vi kommer att få stora överskott av el kommande tio, femton år.
– Med de här förslagen signalerar regeringen också tydligt att förnybar energi inte är att satsa på. Man riskerar att undandra riskkapitel och kommersiellt intresse för sådana investeringar.
Claes Västerteg, Centerpartiets miljötalesperson, hävdar å sin sida att propositionerna är del i en överenskommelse med fokus på att utveckla mer ny förnybar energi än den vi har i dag.
Och han anser inte att regeringen haft för bråttom:
– Det tycker jag inte att man kan påstå. Vi lade en energi- och klimatproposition förra våren, det här är en följdproposition.
Inte heller håller han med om att det hos alliansen skulle finnas en ovilja att samarbeta.
– Vi försökte nå en bred överenskommelse för drygt ett år sedan, men intresset var inte tillräckligt stort från oppositionen. De var heller inte överens sinsemellan om energipolitiken.
Bryter ni inte ett vallöfte om propositionen går igenom?
– Nja. Om vi nu skulle använda den förändring av förslaget som Sven Bergström (C) motionerat om – ett senare ikraftträdande – så kommer det att ligga i linje med vad vi skrev i alliansens valmanifest 2006.