Kvinnors löner i förhållande till mäns har sedan 1981 legat på 83 procent, hävdar Feministiskt initiativ i en rapport som partiet presenterade under Almedalsveckan i Visby.

Partiet hänvisar till siffror från SCB samt ett underlag till Välfärdskommittén. Enligt dessa har partiet i stort sett rätt: kvinnors löner uppgick 2008 till 84 procent av männens. 1991 låg motsvarande siffra på 83,2 procent.

Däremellan har talen pendlat mellan 82 och 85 procent.

– Det stämmer bra. Inte mycket har hänt sedan början av 80-talet när man tittar på den råa skillnaden, säger Magnus Nermo, docent i sociologi vid institutet för socialforskning på Stockholms universitet.

Den råa skillnaden?

Jo, det är här problemet ligger. Då Fi valt vilka siffror man hänvisar till tycker partiet att de ”icke standardvägda” är att föredra framför de uppgifter där hänsyn tagits till skillnader i ålder, utbildning, arbetstid och sektor mellan kvinnor och män.

Birger Östberg, författare av rapporten samt sjätte namn på Fi:s riksdagslista, förklarar varför:

– Du har svaret i formuleringen. Sektor är nyckelordet. Män och kvinnor jobbar i olika utsträckning inom olika sektorer. Det vi vill komma åt är den orättvisa värderingen av kvinnodominerade arbetsuppgifter. Inom vården är till exempel lönerna lägre än inom verkstaden trots att ansvar och krav på utbildning ligger på samma nivå, säger han.

Statistiska centralbyrån tar hänsyn till att män och kvinnor arbetar inom olika sektorer, har olika mycket utbildning och arbetslivserfarenhet. Då visar det sig att kvinnors löner uppgår till cirka 92 procent av männens. Minskningen av lönegapet beror alltså på att branscher diskrimineras i högre utsträckning än individen.

SCB har genomfört den så kallade standardvägningen sedan 1996. Varför använder Fi inte de siffrorna i stället?

– Lönegapet är ett uttryck för att det som män gör värderas högre än det som kvinnor gör. Det här klarar uppenbarligen inte arbetsmarknadens parter av att hantera själva. Det handlar inte om att enskilda chefer tycker att män ska tjäna mer än kvinnor. Men såväl fack som arbetsgivare är organiserade efter branscher och sektorer vilket gör att skillnaderna består, säger Birger Östberg.

Sociologen Magnus Nermo påpekar att löneskillnaderna till och med har ökat om hänsyn tas till utbildning.

– Om man tittar på studiernas längd så ökar löneskillnaderna över tid. Kvinnor utbildar sig genomsnittligt längre än män, men får inte samma avkastning. Sjuksköterskor och barnmorskor är två klassiska exempel.

Dock, framhåller Nermo, bör man vara försiktig i nyttjandet av det råa materialet:

– Det finns en rad faktorer att ta hänsyn till vilket gör det svårt att säga hur stor den verkliga procentsatsen för diskrimineringen är, konstaterar han.

Efter att DN.se varit i kontakt med Fi noterade partiet att de inte var helt uppdaterade på den senaste statistiken. Rätt procenttal ska vara 84 procent – en siffra som de också kommer att använda sig av framöver.