År 1886 håller en 25-årig professorsson ett tal i Gävle:
"Allmän rösträtt är således priset, för vilken bourgeoisien (överklassen) kan få köpa sig avveckling medelst administrationen, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol."
Hjalmar Brantings argument för varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk och hur socialismen skulle nås genom demokratiska reformer i stället för revolution blev historiskt.
Tre år senare bildades det Socialdemokratiska arbetarpartiet, med allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag på programmet.
1898 bildades LO på initiativ av Socialdemokraterna.
Det markerade början på en politisk framgångssaga utan motstycke i demokratiska länder. Japans liberaldemokrater regerade förvisso oavbrutet 1955-93, men det betydligt yngre partiet slår inte de svenska socialdemokraternas 44 år i rad i regeringen - med comeback.
Dock har det funnits kriser och svackor, då socialdemokratins förmåga att förnya sig ställts på prov. På 20-talet var partiet inne i en kris när kraven om allmän rösträtt, parlamentarism och åtta timmars arbetsdag hade förverkligats.
Partiet inledde teknisk valsamverkan med kommunisterna och drev kravet på nedskärning av försvaret. Kritiken blev massiv och kulminerade i en förlust i 1928 års val - det som kallades Kosackvalet.
Redan 1927 hade Per Albin Hansson börjat formulera partiets svar på identitetskrisen - folkhemmet.
- Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn, sade han.
Riksdagsvalet 1932 blev en seger för socialdemokratin, som började samverka med Bondeförbundet i riksdagen. Nu inleddes en 44-årig samhällsomdaning.
Finansministern Ernst Wigforss införde för första gången en stimulanspolitik för att möta den ekonomiska krisen.
På 50- och 60-talet byggde partiordföranden och statsministern Tage Erlander på visionen om det starka samhället, där staten skulle ta en större roll. Den födde bland annat allmän sjukförsäkring och en reformvåg som fortsatte under 60- och 70-talen.
1976 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten, och partiet blev besegrat också i 1979 års val. Diskussionerna om kärnkraft och löntagarfonder blev för mycket.
- Löntagarfonderna var den sista trumpetsignalen för socialismen. Efter det har det inte skett någon idépolitisk förnyelse, socialdemokratin har blivit ett av flera partier i mitten med marknadsekonomi på programmet. Sedan Berlinmurens fall har alla katter blivit grå, socialismen är död och alla partier satsar på ekonomisk tillväxt, säger Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap.
80-talet kännetecknades efter Socialdemokraternas återkomst till regeringsmakten 1982 av "rosornas krig". Devalveringar, avregleringar och ekonomiska åtstramningar mötte motstånd från LO och partiets vänsterflygel. På 90-talet fortsatte Socialdemokratin sin liberala ekonomiska kurs när låg inflation ersatte full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken, statsfinanserna stramades åt och Sverige sökte medlemskap i EU.
Partiet lyckades återvinna makten efter den borgerliga regeringen under krisåren 1991-1994.
Första halvan av 2000-talet var regeringsvana och stabila statsfinanser honnörsorden för Göran Perssons socialdemokrater. Men det räckte inte till i valrörelsen 2006 då partiet gjorde sitt sämsta val sedan demokratin infördes.
För Leif Lewin är bristen på idépolitisk förnyelse den främsta förklaringen till Socialdemokratins nedgång. Persson och Sahlin har inte klarat det Per Albin Hansson, Wigforss och Erlander förmådde.
Kjell Östberg är professor i historia på Södertörns högskola. Också han framhåller Socialdemokraternas förmåga till förnyelse fram till 90-talet - och bristen på förnyelse därefter.
- Efter 90-talet kan jag inte se några bidrag som skiljer ut Socialdemokraterna från andra partier, säger han.
Han pekar på hur Tage Erlander brukade omge sig med unga intellektuella med nya ideér.
- Min bild är att Socialdemokraternas nuvarande partiledning är mer inriktad på att rekrytera kommunikationsstrateger, säger Kjell Östberg.
Ett viktigt skäl till Socialdemokraternas framgångar har varit dess starka organisation. Från vaggan till graven, från Unga Örnar till Fonus, och i armkrok med LO, har S varit det naturliga navet i en folkrörelse med djupa rötter.
- De sociala rörelserna har ofta tryckt på Socialdemokraterna och fått dem att förnya sig. Jag tror att man kan söka Socialdemokraternas nedgång också i dess interna utveckling. Att rörelsen inte längre existerar, säger Kjell Östberg och erinrar om de skarpt sluttande kurvor som utgör S och SSU:s medlemsstatistik.
Den interna kritiken mot Mona Sahlin tog fart när hon förberedde sig för en rödgrön allians. Delar av socialdemokratin upprördes över samarbetet med det tidigare kommunistiska Vänsterpartiet. Andra var upprörda över samarbetet med det tillväxtkritiska Miljöpartiet. En del upprördes också över de stökiga turerna när samarbetet bestämdes. Först uteslöts V, sedan togs det till nåder efter att Mona Sahlin fått backning från sitt eget parti.
Såväl samarbetsstrategin som den nya partiledaren har väckt kritik. Leif Lewin tror att Mona Sahlin själv bidragit till nedgången.
- Rent allmänt spelar personer inte så stor roll som idéer. Även om det är mycket fokusering på partiLedare så röstar väljarna efter politiskt innehåll. Men Mona Sahlin har inte haft samma utstrålning och självsäkerhet som Fredrik Reinfeldt. Det är klart att det har påverkat.