– Samhället är inte en fotbollsplan, argumenterar han när DN intervjuar
honom om hans ideologi och idealsamhälle.
När prästsonen Lars Ohly var 13 år tändes hans politiska intresse. Gnistan var kriget i Vietnam och statskuppen i Bangladesh 1970. Han beslutade sig för att gå med i ett politiskt ungdomsförbund och valde det radikalaste han vågade: Folkpartiet.
– Det var förvisso borgerligt, men det stod för löntagarfonder, kritik mot Vietnamkriget och Per Gahrton var ordförande.
Två år senare valdes Lars Leijonborg till ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och började vrida det åt höger igen. Alla de fyra aktiva i Lars Ohlys ungdomsklubb hoppade av i protest. Och unge Ohly blev än mer radikal. År 1976 började han arbeta på SJ och upptäckte orättvisor också i det svenska samhället.
– Klassamhället och orättvisorna var en viktig upptäckt för mig. Jag är uppväxt i övre medelklass i stora prästgårdar. Vi hade ju aldrig några ekonomiska problem, även om jag hade en mamma som var hemmafru och vi inte hade det fett.
Där på SJ på 1970-talet rotades Lars Ohlys kommunistiska övertygelse. En ideologisk benämning han bar med stolthet också när han 2004 valdes till ordförande för det parti som sade sig ha gjort upp med sin odemokratiska historia.
– Det var mitt dummaste beslut som partiledare. Det fick jag revidera efter 1,5 år och den processen kunde ha gått fortare. Jag hade en naiv förhoppning om att jag skulle kunna beskriva begreppets innebörd på ett annat sätt än vad den gängse tolkningen var. Men min uppgift är att förändra samhället, inte att förändra synen på ett begrepp.
Vad har förändrats i din ideologi ?
– Allt. Vi var alldeles för naiva i synen på världen, inte bara på Östeuropa utan också på befrielserörelser. I dag så menar jag att våldet som ett sätt att befria ett samhälle från förtryck nästan alltid leder till nytt förtryck. Fortfarande kan jag ge mitt stöd till dem som i extrema situationer tar till vapen, men jag tror att det alltid leder till att man får svårare att inse vikten av att bekämpa alla former av förtryck.
– Varje samhällsförändring måste genomföras på demokratisk grund. Det är en uppgörelse med vår historia. Vi har tidigare försvarat sådana samhällsförändringar som inte beslutats demokratiskt. Nu är vi reformister, demokratin är vårt sätt att förändra.
Lars Ohly anser att det är för lätt att bli rik i Sverige, han tror inte att det är bra att ha konkurrens inom offentliga sektorn och han kan inte se något positivt med girighet som drivkraft.
– Det är den av de sju dödssynderna som jag har svårast för. Den som jag har lättast för är vällusten, säger han och skrattar.
Det gör han ganska ofta och högt.
– Ett mer jämlikt samhälle skapar bättre förhållanden för alla, förklarar han när bullret lagt sig. Problemet i dag är inte att det inte går att bli rik, utan i stället att den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad och försvårar jämlikheten.
Det finns dock ett område där Lars Ohly tycker att det är bra att gynna den mest högavlönade eliten. Det gäller fotboll.
– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare. Men jag skulle nog inte våga lägga in det förslaget till Vänsterpartikongressen och riskera en förlust där, säger han och tillägger:
– Jag får fortsätta tänka fritt ett tag till. Och så får jag väl diskutera med mig själv eller vem annars som blir finansminister efter valet….
Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?
– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.
Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?
– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?
En av de viktigaste orsakerna till att Socialdemokraterna länge hållit Vänsterpartiet utanför regeringssamarbete har varit att Ohlys parti varit så avvikande i utrikes- och säkerhetspolitiken. Nu berättar han att det hittills varit ganska lätt att komma överens, även om det återstår att nå enighet kring den svenska militära insatsen i Afghanistan.
– Mentalt var vi förberedda på att det skulle vara svårare än det verkligen var. Jag är glatt överraskad. Det var ju det här området de sade skulle vara så svårt. När det ändå kommit fram till ett resultat som vi är väldigt nöjda med då var det inte så svårt, då var det ett svepskäl att säga så.
– Något kan det också bero på att den socialdemokratiska utrikespolitiken inte är densamma över tid. Det är ingen hemlighet att vi var mer kritiska till Göran Perssons regeringsperiod, den var en tillbakagång till en mindre radikal och mindre självständig utrikespolitik. Där kan den här överenskommelsen beskrivas som att Socialdemokraterna går tillbaka till sina rötter.
De borgerliga motståndarna har noterat varje framgång Vänsterpartiet haft i de utrikespolitiska förhandlingarna, och missar heller inget annat tillfälle att utmåla Lars Ohly som ett vänsterspöke.
– Det är ett sätt att föra debatt som inte är seriöst. Det finns ett drag av desperation hos den som har makt och sedan upptäcker att det kanske inte finns stöd för att få fortsätta. Man känner det som orättvist när man gjort så fantastiskt mycket bra, och ändå är folk inte tacksamma utan håller på att rösta bort oss. Då kan man gå till överdrift.