När Maria Wetterstrand som 14–15-åring fick en fråga från sin matte­lärare om hon ville åka på Ungdomarnas miljö­riksdag kunde kon knappast ana att hon 22 år senare skulle vara en av Sveriges mest omtalade politiker. Hennes politiska intresse började med miljö och bistånd och växte snabbt till ett engagemang i Miljöpartiet.

– Den stora frågan är inte varför jag gick med utan varför jag blev kvar. En väldigt viktig aspekt för mig är miljöpartiets liberala inställning till människor. Människor har rätt att få vara som de vill och som de är. På en miljöpartikongress kan man föra en rak diskussion utan förbehåll mellan en person som är barfota, en kille som har klänning och en riksdagsledamot i kostym eller dräkt. Det är en väldigt styrka att inte döma människor utifrån utseende, säger Maria Wetterstrand.

Miljöpartiet har ingen självklar ideologisk bas utan Maria Wetterstrand beskriver den som en smältdegel av olika rörelser: kvinnorörelsen, freds­rörelsen, miljörörelsen, solidaritets­rörelsen, ­rörelsen för mänskliga rättigheter och demokrati. I denna blandning kallar hon sig själv för grönliberal.

Maria Wetterstrand säger att hon ogillar statlig centralisering och låter inte helt olik sina borgerliga partiledarkollegor när hon säger:

– Jag tror mycket på människors förmåga att själva ta ansvar om man ger dem ansvar.
Med utgångspunkt i det resonemanget är hon emot riktade statsbidrag till kommunerna – ”det är rimligtvis de som sitter i kommunfullmäktige som vet bäst” – och att staten ska äga bolag.

– Det ska vara extremt välmotiverat om staten ska ha ett engagemang i någon form av bolag. Annars finns det en risk att man lägger sig i saker som marknaden kan hantera bättre.
De rödgröna har inte utförsäljning av statliga bolag på agendan. Däremot föreslår de riktade statsbidrag till kommunerna.

– Jag frångår ju en del principer ­emellanåt. Jag tror att det är sunt att kunna resonera utifrån verkligheten och inte bara hålla fast vid ideologiska principer. Då blir man ju väldigt oflexibel.
Maria Wetterstrand konstaterar att hon har en annorlunda syn på statens roll än vad samarbetspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har. Hennes ideal är en mindre stat än vad de vill ha. Hon tycker att S och V är förändringsobenägna.

– Det är som en kraft som hela tiden drar mot mer statlig styrning, för det är där den högsta makten finns. Det är viktigt att det finns en motkraft, annars får man en extrem centralstyrning. Där har MP en viktig ideologisk roll. Vi är mer på Centerns linje när det gäller decentralisering.

Hur går din frihetliga ideologi ihop med det rödgröna samarbetet?

– I de flesta frågor är det betydligt lättare att samarbeta med de rödgröna än det skulle vara om vi samarbetade med några andra. Det finns ett fåtal frågor som skulle vara enklare med de andra.

Hon säger att det rödgröna samarbetet dessutom brutit den socialdemokratiska maktdominansen.

– Vi vågade ta diskussionen om det ofrivilliga stödpartisystemet vi levt med under väldigt lång tid. Och till slut har vi fått en förståelse från Socialdemokraterna för att makten inte är deras att dela med sig av om de vill, utan den är något som vi vinner tillsammans och använder tillsammans.
När Maria Wetterstrand började som språkrör var hon motståndare till att införa ytterligare kvotering i föräldraförsäkringen. Nu förespråkar hon i stället att pappan ska ha en tredjedel, mamman en tredjedel och att föräldrarna fritt får bestämma över den sista tredjedelen.
– Jag kan fortfarande känna ett starkt intuitivt stöd för tanken att det här kan föräldrarna dela själv. Men föräldraskap är enormt påverkat av gamla normer och strukturer. Det gör att det finns motiv för att jobba politiskt med starkare styrmedel för att bryta det.

Är det något särskilt du tänker på?

– Jag går inte omkring och inbillar mig att det är en slump att barnen bor med mig i Sverige och inte med min man i Finland. Det vore att ha lite väl höga tankar om sin egen självständighet att tro att man är helt opåverkad av historien och av normer, sin uppväxt och alla filmer man har sett.

Maria Wetterstrand var drivande när Miljöpartiet förändrade sin syn på EU, och tog ställning för att Sverige stannar kvar i unionen. Ett viktigt skäl till att hon personligen ändrade uppfattning var arbetet i klimatberedningen 2007 då hon kom fram till att EU-kommissionens arbete hade stor betydelse för att driva medlemsländernas klimat­arbete framåt.

– Skulle EU upplösas, som vår partilinje tidigare var, skulle det bli en kapplöpning mot botten.

Men hon hade redan tidigare börjat ifrågasätta MP:s hållning i EU-frågan. Inte minst efter kongressen inför förra valet till EU-parlamentet, där hennes mångårige medarbetare och vän Paulo Silva flyttades långt ned på valsedeln efter att ha förespråkat en EU-vänlig linje.

– Fruktansvärt! Jag tycker att partiet haft en fruktansvärt ful behandling av dem som haft en annan åsikt i den här frågan. De har blivit svartlistade och brännmärkta mer eller mindre. Jag var så arg då, jag kunde knappt hålla mitt avslutningstal. Det är enda gången tror jag som jag varit riktigt besviken på partiet.

Maria Wetterstrand och hennes språkrörskollega Peter Eriksson är de partiledare som näst efter Centerns Maud Olofsson suttit längst på sina poster. Hon konstaterar att det hänt en hel del under de år som gått, tempot i politiken har drivits upp betydligt.

– Man förväntas komma med nya förslag hela tiden. Det finns en risk att de inte blir tillräckligt genomarbetade och genomtänkta och inte heller genomdiskuterade mellan berörda parter.

Hon upplever inte att hon blir annorlunda behandlad för att hon är kvinna, något som Maud Olofsson ibland ger uttryck för. Men hon tror att en del av kritiken mot S-ledaren Mona Sahlin går att förklara med kön.

– Män förutsätts vara kompetenta tills motsatsen är bevisad. Och den måste vara bevisad ett antal gånger. En kvinna måste bevisa flera gånger att hon är kompetent och hon får inte göra ett enda misstag.