Jobbskatteavdraget är regeringens mest centrala politiska åtgärd. Det är tänkt att ge en rad fördelaktiga effekter, inte bara allmänt ökad köpkraft utan också en skjuts åt sysselsättningen.

Dessutom missar finansminister Anders Borg få tillfällen att hävda att avdraget har störst effekt på låg- och medelinkomsttagare, att avdraget minskar inkomstskillnaderna.

Samtidigt skriver LO-basen Wanja Lundby Wedin i en debattartikel att ”mer än 70 procent av skattesänkningen tillfaller den halva av befolkningen som har högst inkomster” och att ”jobbskatteavdraget kommer att bidra till att klyftorna ökar än mer”.

S-ledaren Mona Sahlin skriver i en annan debattartikel att ”den rikaste tiondelen har fått nästan lika mycket av regeringens skattesänkningar som 60 procent av hela svenska folket fått tillsammans”.

Varför detta glapp? Skillnaden beror på att de båda socialdemokraterna talar om förändringar i krontal och Borg talar om procent.

Jobbskatteavdraget är utformat så att det ger procentuellt mest till dem som tjänar minst. Därför stämmer regeringens bild att det är riktat till låg- och medelinkomsttagarna.

Men på de högre inkomsterna blir även en mindre andel mycket pengar i kronor räknat. Därför är det rätt när Socialdemokraterna säger att det allra mesta av de miljarder som använts för den här skattesänkningen har gått till de rikaste.

Vid inkomster över 28.600 kronor slutar avdraget att växa. Det är alltså samma antal kronor oavsett om man tjänar 30.000 eller 300.000 i månaden.

Enligt regeringens tabell i 2010 års finansplan blir avdraget för ett vårdbiträde med totalt 21.900 i månadslön 1.480 kronor, vilket motsvarar 6,8 procent, och för en läkare med 57.000 i månadslön blir avdraget maxbeloppet 1.752 kronor, vilket för den inkomsten motsvarar 3,1 procent.

När oppositionen talar om att klyftorna ökar syftar den dock ofta på en kombination av jobbskatteavdraget och andra skattesänkningar, som fastighetsskatten och förmögenhetsskatten.

Fördelningsprofilen är alltså tämligen tydlig. Regeringens kalkyl att jobbskatteavdraget ska öka antalet sysselsatta med 75.000 personer är däremot betydligt svårare att leda i bevis. Tesen ifrågasätts inte bara av den rödgröna oppositionen, utan även av nationalekonomer.

En av dem är Magnus Henrekson, vd för Institutet för Näringslivsforskning. Han menar i en studie att det inte blir några extra jobb om inte samtidigt löneökningarna hålls nere och/eller andra åtgärder vidtas för att underlätta anställningar. Henrekson tycker att regeringen borde ha varit tydligare i sin pedagogik här:

– Om man vill att något ska öka måste man jobba med både utbuds- och efterfrågesidan, säger han till DN.se.

– Man kunde ha villkorat de olika stegen i jobbskatteavdraget: om inte detta och detta händer så blir det ingen fortsättning. Men nu är det för sent.