Den kallades ”tankeförbudsparagrafen” - det stycke i kärntekniklagen som många tolkade som ett förbud mot att forska om kärnkraft i Sverige. I lagen, som kom till i kölvattnet av Tjernobylolyckan 1986, stod det att ”ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsrektor”.
Något totalförbud mot forskning handlade det egentligen inte om, men gränserna var luddiga.
– Det gick att ägna sig åt exempelvis utvecklingsarbete för att få större effektivitet eller öka säkerhetsnivån, säger Ane Håkansson, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet.
I praktiken gjorde tankeförbudsparagrafen att forskningen och kompetensutvecklingen i Sverige stannade upp.
– Dels signalerade den till unga människor att inom kärnkraften kommer det inte att finnas en framtid. Dels var det en tydlig signal till de statliga forskningsfinansiärerna att inga pengar skulle satsas på kärnkraftsforskning, säger Ane Håkansson.
Universiteten och högskolorna i landet förlorade i princip hela sitt studentunderlag och forskningsstöd. En mindre forskningsbas hölls vid liv med hjälp av pengar från branschen, men Sverige halkade efter menar forskarna.
- Det var en i det närmaste fullständig nedmontering av all verksamhet inom kärnteknikområdet på högskolor och universitet, säger Håkansson.
Anders Nordlund, föreståndare vid avdelningen Nukleär teknik vid Chalmers, håller med.
– En gång i tiden var Sverige ett av de ledande länderna på området. Vi byggde våra egna kärnkraftverk. Jag vet inte om vi någonsin kommer komma upp i den kompetensnivån igen, säger han.
Ane Håkansson menar att utbildning och forskning på området är oerhört viktig – oavsett om det blir tillåtet att bygga nya reaktorer eller inte.
– Väldigt många i branschen kommer att gå i pension inom de närmaste åren och vi kommer fortfarande att ha kärnkraftverk i drift. Har vi inte kompetent personal ute på verken och på myndigheterna kan vi hamna i ett problematiskt läge.
2007 togs tankeförbudsparagrafen bort eftersom det, som det stod i propositionen från regeringen, behövdes ”en tydlig signal om att kärnteknisk forskning och utveckling är såväl tillåten som efterfrågad”.
Med det kom också pengarna från staten. Vetenskapsrådet började dela ut pengar till olika projekt och i oktober 2007 beslutade regeringen om ett tilläggsanslag till forskningsprojekt om ny kärnteknik. Det var första gången sedan folkomröstningen 1980 som staten satsade medel på ny forskning inom kärnkraftsteknik.
– Det är mycket lättare att hitta pengar till forskningen i dag. Förutom att industrin skjuter in mer pengar får vi mer från EU och vi börjar få in från Vetenskapsrådet igen, säger Anders Nordlund.
Också intresset från studenterna har kommit tillbaka. För tio år sedan fanns inte en person vid Uppsala universitet som ville läsa kärnteknik. I dag har de över hundra studenter som läser åtminstone någon av kurserna, och ett tjugotal examensarbeten om året. Man ser också en stor ökning av kvinnliga studenter.
- Man vill gärna koppla intresset till klimatdebatten men jag tror att det snarare handlar om att det nu kommer en generation som inte var med under folkomröstningen. För dem är kärnkraft inte kontroversiellt, det handlar bara om spännande teknik, säger Ane Håkansson.
På Chalmers har man sett samma utveckling.
– För några år sedan utbildade vi kanske fem studenter om året i nukleär teknik. Förra hösten kom det femtio studenter till introduktionskursen, säger Anders Nordlund.
Enligt Ane Håkansson räknar branschen med mellan 5.000 och 6.000 nya anställningar i Sverige under de kommande tio åren.
– Vi kommer inte att hinna förse dem med så många, säger han.
Fortfarande finansieras den övervägande delen av forskningen och utbildningen av branschen, något Ane Håkansson delvis ser som ett problem.
– Folk kommer alltid att ha synpunkter på att en bransch går in och stöttar forskning på branschens eget område, men vill man i högre grad frikoppla industrifinansieringen från utbildning och forskning inom kärnteknikområdet måste statsmaktens engagemang öka, säger han.