Men vi backar en bit, till kvällen den 23 mars 1980. I sammanbindningsbanan i Riksdagen där linje 3 haft sitt högkvarter sitter en slagen Lennart Daléus. Bland renskrapade tallrikar och tomma glas kommer insikten: tillfället har glidit dem ur händerna.
Kampen är över.
– Jag och många med mig insåg där och då att de politiska partierna skulle tugga sönder frågan. Att de skulle utreda bort den; förhala och försinka, säger den forne linje 3-generalen.
Drygt 30 år senare konstaterar Daléus att de fick rätt; politikerna sprang knappast benen av sig för att avveckla kärnkraften. Någonstans tror han att det nog var så man planerat från början.
Hans bild förstärks av moderaten Per Unckel, kampanjledare för linje 1:
– Socialdemokraterna ville framstå som det mest trovärdiga partiet och satte därför en bortre gräns för avvecklingen. Men de satte den så långt fram att det skulle vara möjligt att ändra ståndpunkt senare. Vi som vara nära kände in på bara skinnet att det skedde medvetet.
Inför folkomröstningen utformades tre alternativ:
- Linje 1: Sverige skulle ha högst tolv reaktorer och kärnenergin måste avvecklas med hänsyn till elbehov, välfärd och sysselsättning.
- Linje 2: Som linje 1 men med ett antal tillägg på valsedelns baksida, bland annat om ökad energihushållning.
- Linje 3: Avveckling på tio år av de sex reaktorer som var i drift.
Alternativen var så formulerade att avveckling skulle ske – oavsett hur rösterna föll.
Segrade gjorde linje 2. Till ledarna hörde Socialdemokraternas Birgitta Dahl som med åren kommit att bli en allt starkare motståndare till kärnkraften. Hon bestrider Daléus och Unckels påståenden om att partiet inte skulle ha haft ärliga avsikter med slutdatumet.
– Det var verkligen inte så, absolut inte! Att vi satte 2010 som sista år beror på att kraftföretagen sade att en reaktors livslängd är ett kvarts sekel. Vi hade inte en tanke på att omformulera målet; vår strävan var att avveckla.
Alternativet hon företrädde beskriver hon som en ”god kompromiss i klassisk reformistisk svensk anda”.
– I vårt parti liksom i samhället i övrigt fanns både motståndare och anhängare. Det gällde att hitta en balanspunkt. Kärnkraften skulle avvecklas men det skulle också få ta tid.
Efter 65 år skulle den svenska kärnenergiepoken låta pensionera sig, var således tanken. För faktum är att den tog sin början redan 1945, bara tre månader efter att USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Syftet var naturligtvis att även Sverige – vid sidan av en fredlig energiproduktion – skulle ha egen tillverkning av kärnvapen. Så kallat tungt vatten (används ofta i kärnreaktorer) och inhemskt uran skulle göra oss självförsörjande; så löd ”den svenska linjen”.
På 1960-talet övergav Sverige planerna på en egen atombomb. Dock utvecklades det civila kärnkraftsprogrammet alltjämt starkt, ännu utan att frågan debatterades nämnvärt.
Nästa årtionde kom emellertid att bli besvärligt för inblandade parter.
I Marviken lades det som skulle bli Sveriges fjärde reaktor ned innan den ens hunnit starta. Och uranbrytningen i Ranstad stötte på patrull efter kommunala veton från Skövde och Falköping. Det gör att samtliga reaktorer än i dag drivs av importerat uran.
Till följd av tekniska komplikationer och alltför höga kostnader övergavs följaktligen den svenska linjen. Betydande för utvecklingen var också opinionen.
Protesterna mot kärnkraften tog fart samtidigt som den första kommersiella reaktorn, Oskarshamn 1, startades 1972. I riksdagen visade VPK och Centern tydligt missnöje.
Tydligast av alla var Birgitta Hambraeus (C).
– Jag fick partiets uppgift att undersöka om kärnkraften var farlig. Först tyckte jag, liksom de flesta andra, att allt var väl omhändertaget. Men jag blev mer och mer misstänksam. I synnerhet när jag fick höra om avfallet.
Hon motionerade och hon förde in fler röster i debatten. Till näringsutskottet kom nobelpristagaren i fysik och kärnkraftsmotståndaren Hannes Alfvén. Omgivningen vaknade; intresset och suget efter kunskap växte.
– Dittills hade man bara lyssnat till Vattenfall vilket lett till att man hade en väldigt ensidig bild av situationen. Men nu beslöt riksdagen enhälligt att ompröva hela kärnkraftsprogrammet, säger Birgitta Hambraeus.
1973 infördes ett tillfälligt stopp för utbyggnaden av kärnelproduktion. Tillstånd hade då getts för elva reaktorer. Innan fler kunde byggas skulle riskerna med det radioaktiva avfallet utredas.
Samma år drabbade oljekrisen världen. Priserna sköt i höjden och plötsligt angick frågan om energi – alla. 1975 kom avfallsutredningen fram till att de radioaktiva ämnena kunde hanteras säkert, men opinionen tvivlade.
Året därpå gick Centern starkt framåt i riksdagsvalet efter att partiledare Thorbjörn Fälldin lovat att kärnkraften skulle avvecklas. Tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet bildade han en koalitionsregering vilket gav honom posten som statsminister. Dock tvingades han till kompromisser i den fråga som gett honom väljarnas förtroende.
I dag är Thorbjörn Fälldin ytterst fåordig då han talar om kärnkraften. Han bekräftar att motsättningarna var starka, men vill varken recensera motståndare eller efterträdare. Birgitta Hambraeus påtalar gärna hans engagemang:
– Det var inget spel från Thorbjörns sida. Han var moraliskt indignerad, det kan jag gå i god för. Men han lovade saker som han fick svårt att hålla.
Vid sidan av avveckling hade Fälldin utfärdat ett löfte om att inga nya reaktorer skulle tas i bruk. Då just detta skedde i och med starten av Barsebäck 2 stod det klart att han hade svikit sitt ord, något som Olof Palme inte var sen att påpeka. Efter ytterligare kontroverser, denna gång kring Ringhals 3 och Forsmark 1, valde Fälldin i oktober 1978 att avgå.
Samma år bildades Folkkampanjen mot kärnkraft. Dess första mål var att Sverige skulle folkomrösta i frågan.
I regeringen hade Centerpartiet dittills varit ensamt om motsvarande krav. Men så inträffade olyckan i Harrisburg i mars 1979 – och plötsligt svängde Socialdemokraterna.
Svenska folket skulle få säga sitt.
Men det kom att bli så mycket mer än så:
– Det blev ett slags upplysningskampanj i energifrågan; människor som inte kunde stava till kärnkraft visste nästan allt om den ett år senare, säger Lennart Daléus.
Studiecirklar bildades och kurser anordnades. På gator och torg visade folk sitt missnöje – mest aktiva var anhängarna till linje 3 – och tillsammans sjöng tiotusentals människor om en framtid fri från atomenergi.
I botten låg ett stort allvar, men musiken, festen – och inte minst humorn – var nära. Bland dem som engagerade sig fanns Hasse och Tage:
– Det var så mycket skriverier om det. Och när man håller på med revyer blir man nästan en ledarskribent själv – man måste ha något nytt att skriva om och vi halkade in på kärnkraften och tog ställning, säger Hans Alfredson som ville se att den lades ned inom tio år.
– Men det var en konstig omröstning eftersom samtliga alternativ stod för avveckling.
Att alternativen blev fler än vad som egentligen var nödvändigt berodde på att Olof Palme vägrade ställa sig sida vid sida med Gösta Bohmans moderater. I frontlinjen för dem stod Per Unckel vars linje förlorade stort.
Trots det kände han på sig redan då, den där kvällen den 23 mars 1980, att han nog skulle gå segrande ur striden:
– Jag har många gånger frågat mig om jag sade något under folkomröstningskampanjen som jag inte säger i dag – men jag tror inte det. Min bedömning var att vi inte skulle klara av att ersätta kärnkraften med förnybar energi under de 25 år som nu har gått.
Forne motståndaren Lennart Daléus konstaterar att om alla talade om avveckling då – så gör nästan ingen det nu:
– Vi har en spegelvänd situation i dag. Det har bytts åsikter.
I kölvattnet av folkomröstningen bildades Miljöpartiet som tillsammans med Vänsterpartiet numera är ensamma om att aktivt driva frågan om avveckling. Trots det tystnade debatten ganska snart då linje 2 segrat.
När Socialdemokraterna 1982 återtog makten blev Birgitta Dahl statsråd med ansvar för energifrågor. Hennes uppgift var att genomföra den nedläggning av kärnkraften som svenska folket anmodat regeringen.
– Kom ihåg att du har i särskilt uppdrag att se till att arbetarrörelsen blir en betrodd vän och samarbetspartner till miljörörelsen. Det var det första Olof Palme sade till mig när jag tillträdde tjänsten, berättar hon.
Till en början fick hon verka utan alltför stort motstånd. Men när hon i dag ser tillbaka på tiden som minister minns hon maktkamper och skitiga intriger.
Då Tjernobylkatastrofen i april 1986 drabbade dåvarande Sovjetunionen påverkades även svenskarna. Vi plockade vi mindre bär och åt heller inte lika mycket renkött – dessutom fick Birgitta Dahl oväntad medvind.
I riksdagen lade hon fram en proposition om stängning av två reaktorer före 1996. Beslutet kallade hon för ”oåterkalleligt”.
– Jag har fått mycket kritik för att jag sade så, till och med blivit beskylld för att ha ljugit. Men jag vann striden och därför använde jag mig av uttrycket, säger hon.
Att det oåterkalleliga trots allt skulle visa sig vara högst återkalleligt är hon ännu mycket kritisk till.
Bakgrunden till att regeringen i januari 1991 ändrade ståndpunkt var den ekonomiska krisen samt starka påtryckningar från såväl näringsliv som politiska med- och motståndare. Argumenten löd att en avveckling skulle hota den svenska industrins konkurrenskraft.
– Andra krafter blev starkare, konstaterar Birgitta Dahl krasst.
Först 1997 gjorde Centerpartiet upp med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna om att fasa ut Barsebäck 1. Samtidigt slopades 2010 som slutår för kärnkraften.
I november 1999 stängde således reaktor 1 i det kärnkraftverk som Sydkraft 30 år tidigare beställt av Asea-Atom till en kostnad av omkring en miljard kronor. Nu fick elbolaget närmare sex miljarder kronor i ersättning av staten.
Innan andra milan släcktes skulle viss turbulens uppstå i den svenska relationen till Danmark.
– Jag som bor i Malmö vill inte frysa bara för att Barsebäck stängs, sade exempelvis Göran Persson hösten 2002 – ett uttalande han fick utstå hård kritik för och som ledde till en officiell protest från den danska regeringen.
Statsministerns negativa inställning till trots verkställdes avvecklingen av Barsebäck 2 i maj 2005.
Återstår gör tio reaktorer vilka med stor sannolikhet går ett helt annat öde till mötes.
Mer om det kan du läsa här.