I kärnkraftens barndom fanns inga gränser för optimismen kring den nya energiformen. Man trodde sig kunna utnyttja den explosiva kraften inte bara militärt, utan även i civila sammanhang; till att spränga upp dagbrott, hamnbassänger och annat.

Många länder som satsade på kärnkraft började också planera för egna atombomber. Sverige satte stopp tidigt, medan länder som Brasilien, Argentina och Sydafrika hann gå längre innan deras kärnvapenprogram avvecklades.

Några länder följde direkt USA i spåren och skaffade verkligen kärnvapen (se faktaruta här intill). Efter hand tilltog rädslan för att allt fler länder skulle bygga atombomber. Den ledde 1968 till ett internationelltavtal mot kärnvapenspridning, NPT. Redan då fanns en insikt om att atombomben i praktiken inte bara var omöjlig att använda för civila ändamål, utan också var oanvändbar i ett ”normalt” krig. Förslag om att använda den i Koreakriget och Vietnamkriget hade avvisats. Så sent som under Falklandskriget 1982 väcktes faktiskt tanken men avvisades snabbt.

Hur nära atombomben är då ett land med kärnkraft? Kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen finns i anrikningen av uran och annat klyvbart material. Den radioaktiva variant av uranet som mest används för såväl bomber som fredlig kärnkraft, U235, utgör bara 0,7 procent av allt tillgängligt uran. Därför måste uranet anrikas, dvs U235-andelen ökas.

För att framställa bränsle till kärnkraftverk krävs att uranet anrikas till 4 procent U235. För att tillverka bomber måste det anrikas till 90 procent. Det tar tid och ställer krav på kraftfulla centrifuger i anrikningsanläggningarna.

När anrikningen väl är gjord används helt olika tekniker. För bomben vill man frigöra så mycket energi som möjligt under så kort tid som möjligt. För kraftverken eftersträvas en återhållen och kontrollerad energialstring.

Det finns enkelt uttryckt tre vägar från kärnkraftsbränsle till kärnvapen:

1. Uran bestrålas i en forskningsreaktor. Av det bestrålade materialet utvinns ämnet plutonium, som kan användas i bomber.

2. Uran anrikas till 4 procent och används i en vanlig kärnkraftsreaktor. Av det utbrända uranet utvinns därefter vapenplutonium.

3. Uran anrikas till 90 procent.

Uranreserverna kommer att räcka i ungefär hundra år till. Ska kärnkraften finnas kvar längre än så krävs att man tar fram bränsle med så kallad bridteknik. En bridreaktor framställer mer bränsle än den själv förbrukar (se faktaruta). Då handlar det om högaktiva ämnen som plutonium. Om många länder börjar hantera sådana ämnen kan risken öka för  kärnvapenspridning, menar bland andra Stefan Björnson från organisationen Svenska forskare och ingenjörer mot kärnvapen.

I dag är det framför allt tre länder som står i fokus för frågan om kopplingen kärnkraft–kärnvapen:

Israel har en kärnteknisk forskningsanläggning i Negevöknen. Landet tros av flera bedömare ha ett par hundra kärnvapen men har aldrig vare sig bekräftat eller förnekat innehavet.

Nordkorea har en forskningsanläggning, Yongbyon, som producerar bestrålat uran som sedan tros ha upparbetats till vapenuran. Nordkorea anses även ha genomfört provsprängningar. Det är dock inte detsamma som att landet har fungerande kärnvapen. Efter ett prov krävs flera ytterligare steg innan en bomb tagits fram som kan bäras av missiler.

Oljelandet Iran har under flera år byggt kapacitet för att anrika uran och har i processen hamnat i en diplomatisk konflikt med omvärlden.

Landet har undertecknat NPT och försäkrar att satsningen helt och hållet handlar om fredlig kärnenergi. Men iranierna har varit motvilliga att låta Internationella atomenergiorganet, IAEA, förutsättningslöst inspektera sina anläggningar. De uppgifter man har lämnat om sin anrikningskapacitet har flera gånger visat sig vara ofullständiga. Ett slags katt och råtta-lek har uppstått mellan omvärlden, med USA i spetsen, och regeringen i Teheran.

Ett medlingsinitiativ av Brasilien och Turkiet resulterade tidigare i maj i ett avtal, som går ut på att Iran i utbyte mot kärnbränsle skickar låganrikat uran till Turkiet.

Västmakterna är skeptiska till uppgörelsen. Ett nästan identiskt tidigare FN-förslag, där det låganrikade uranet skulle upparbetas i Ryssland och Frankrike, avvisades av Iran. De USA-ledda försöken att få FN:s säkerhetsråd att ställa sig bakom sanktioner mot Iran fortsätter. Båda medlarländerna Brasilien och Turkiet sitter för närvarande i säkerhetsrådet.

Det finns alltså en inbyggd risk att tekniken för fredlig kärnkraft används för att utveckla kärnvapen, även om det inte är gjort i en handvändning. Därför finns system för internationell övervakning. Fallet Iran visar vilka diplomatiska och politiska konvulsioner som blir följden redan av blotta misstanken.