Hon säger att hon fascineras av en god vän som är gammal, 93 år närmare bestämt. Denna kvinnliga bekant genomskådar nämligen, som Lisbet Palme uttrycker det, när politiker stjäl varandras retorik.
– Hon har sett Fattigsverige, hon har sett landet förändras. Hon låter sig inte luras av någon ordvrängning utan är faktiskt medveten om vad socialdemokratin har gjort för utbildningsväsendet.
Själv har hon just upptäckt att hon är pensionär. På väg mot de åttio har antalet åtaganden minskat, men engagemanget finns där ännu.
Alliansen har tidigare under dagen gjort ett utspel om skolan och Lisbet Palme är upprörd. I synnerhet på Jan Björklund som hon tycker inte vet någonting om saken; förslagen bottnar inte i kunskap baserad på forskning, menar hon.
Men vi återkommer till politiken.
Det är Socialdemokraternas dag i Almedalen och Lisbet Palme är i Visby för att lyssna på Mona Sahlin. Hon kryssar vant mellan de trånga gränderna och finner slutligen vägen till Fornsalen där ett relativt lugn råder.
Här har hon varit mycket med sina söner under åren, berättar hon. Så mycket att de hann tröttna flera gånger om. Men så har familjen också vistats på Gotland i stort sett varje sommar sedan 1955.
Under tidigt 60-tal började de hyra en stuga av familjen Norman på Fårö, Lisbet Palme gör det än. En grå brädkåk utan el, med utedass och kallvatten, så har stället beskrivits.
– Det tycker jag är en ovänlig beskrivning av en underbar plats på jorden, säger hon.
Det var här det en gång började. Valåret 1968 var Olof Palme utbildningsminister och arbetade nära Tage Erlander. Han slet hårt, berättar Lisbet Palme, och var ivrig att komma igång igen efter semestern.
Varför inte redan innan det blev dags att kliva på båten för den åtta timmar långa turen till fastlandet?
– Han var som en draghäst som skulle släppas ut, han hade bråttom att få fart på valkampanjen.
Hon tror att Olof Palme skulle ha varit ”oerhört nöjd” om han hade vetat att han initierade något som kom att bli den politikervecka vi i dag ser i Visby. Visserligen, säger hon, ger arrangemanget upphov till en svans som dyker upp och viftar på lite allt möjligt, men det är bara att acceptera.
– Det finns mycket som inte tillför samhällsdebatten något. Men om 1.400 seminarier arrangeras så får man räkna med det.
För Olof Palme kom talen i Almedalen att lägga grund för den politik han ämnade föra tiden därefter.
– Strukturen lades där. Det var alltid väldigt viktigt att ta hand om dagordningen; att vara först.
– Olof var noga med talen. De hade ett väldigt genomarbetat innehåll och många upprepningar. Han hade ett pedagogiskt tänkande. Det skulle hålla hela vägen fram.
Formen må ha varit viktig, men inte fullt lika betydelsefull som innehållet. Olof Palme hade många politiska hjärtefrågor – vilka väljer Lisbet Palme att lyfta fram?
Frågan blir henne övermäktig; hon vet inte riktigt var hon ska börja.
– De internationella frågorna fanns alltid med honom. Han kände ett engagemang för olika frihetsrörelser och han kritiserade såväl öst som väst.
– 1968 var det intåget i Tjeckoslovakien, vi hade bombningarna av Vietnam. Det fanns hela tiden saker som dök upp.
Just det där, att nya saker ständigt pockade på Olof Palmes uppmärksamhet, minns Lisbet Palme väl. Under den tid han var som mest aktiv arbetade hon deltid som barnpsykolog. Det är ingenting hon vill tala om, men hon bar ansvaret för hushållet och med tre barn i hemmet fick hon ofta stå tillbaka.
Men att hon hamnade i skymundan, nej, det vill hon inte kännas vid.
– I ljuset av – i ljuset av Olof var jag och där stod jag gärna. Hans närvaro elektrifierade; han lyste upp. Han hade en otrolig kraft att förändra saker som jag själv inte kunde förändra.
Längre fram skulle det bli hennes tur. Hon säger att hon tack vare Olofs plattform fick en rad uppdrag som annars inte skulle ha tilldelats henne, däribland ordförandeposten i Unicef.
– Sen kan jag ju det här med barn. Det var en bra bakgrund och eftersom jag kommer från Sverige så litade de alltid till mitt ord när jag var ute på internationella uppdrag.
I dag är åtagandena färre, men hon nämner ett barnsjukhus i Hanoi och en gymnasieskola för flickor i Tanzania som hon ännu är med och stöttar. Hon tycker om att känna att hon bidrar.
Och viljan att förändra, inte minst det dagsaktuella, den finns där ännu.
Björklunds utspel frustrerar; hon återkommer till det vid ett flertal tillfällen. Det svenska skolsystemet är unikt, menar hon. Att resultaten sjunker finns flera förklaringar till.
– Det finns en humanitär aspekt av det. I Sverige välkomnar vi många flyktingar och det är klart att de inte kan prestera som svenska barn.
Vad hoppas hon då att årets valrörelse kommer att handla om?
– Jobben. Det är svårt att se medelålders, kapabla människor bli arbetslösa. Arbete åt alla är otroligt viktigt, det handlar om människors självkänsla, delaktighet och identitet.
När hon lämnar Fornsalen ska hon först, något motvilligt, låta sig fotograferas. Därefter väntar middag med Ingvar Carlsson före kvällens tal.
Carlsson uttalade sig tidigare i veckan kritiskt mot den smutskastning han anser har drabbat Mona Sahlin. Lisbet Palme vill inte säga något om saken, men har ändå en önskan:
– Jag tycker att alla politiker borde ta gemensamt avstånd från sådana kampanjer, från all smutskastning. De måste ta det ansvaret, annars blir det bara värre.
Samma sak menar hon gäller det där med retoriken. Men eftersom politikerna fortsätter att "stjäla" varandras ord och uttryck hoppas hon att fler ska lära sig att se igenom flosklerna.
I så fall, tror hon, kan Socialdemokraterna åter växa.
– Fler måste bli lika klarsynta som min 93-åriga vän.