Till skillnad från 1977, då statsråden gick oskadda ur den så kallade Geijeraffären, är det idag lika med politiskt självmord att förknippas med köp av sexuella tjänster. Den svenska sexköpslagen har framgångsrikt skapat och förankrat nya normer kring prostitution, skriver den feministiska journalisten och författaren Kristina Hultman på Newsmill.
Mitt i sommarstiltjen, mitt under Almedalsveckan, kallar ett statsråd i kris till presskonferens och så är karusellen igång. Skälet är en misstanke om "brott", skriver Aftonbladet dagen efter, och alla som sitter där på presskonferensen förstår snart av de skärrade minerna på de moderata partistrategerna, att det inte är rattfylleri eller kvinnomisshandel som avses, och att det här inte är ett inslag i valrörelsen man räknat med.
Samtidigt badas det i sommarvikarna. Runt kaffeborden, med en kvällstidning i handen, finns det gott om tid att vända och vrida på argumenten, bilda sig en egen uppfattning om det riktiga i att förbjuda lockrop om pengar, om det verkligen kan vara sant, och jag tänker: Utan den svenska sexköpslagen hade det aldrig hänt.
Den som kan sin politiska historia minns kanske Geijeraffären och den s k "bordellhärvan". Året var 1977 och Olof Palme gick i mycket skarpa ordalag ut mot Dagens Nyheter som publicerade misstankarna den gången. Anfall är bästa försvar blev Palmes strategi, och det lyckades. Hur rasande han bör ha varit bakom kulisserna får vi aldrig veta. På den tiden var det nämligen fullt möjligt att skydda och försvara statsråd som misstänktes för att ha köpt sex. Det gick att göra så och överleva som regering.
Skälen till detta är uppenbara. Dels lämnade vi inte efter oss digitala spår på 70-talet. Dvs. rättsinstanser och medier kunde inte lika enkelt som idag rekonstruera samtal, överenskommelser och ordvändningar in i minsta detalj. Men framför allt så fanns det ingen lagstiftning som kriminaliserar sexköp.
Kvinnor som gick ut i tidningarna ut och gav sina versioner av vad som hänt, var det dessutom väldigt få som trodde på. Inte kunde några småflickor tala sanning jämfört med en statsminister. Affären Geijer blåste därför över rent formellt, för att i stället leva vidare som en varböld som värkt länge i den svenska offentligheten.
I dag, när ett statsråd misstänks för att ha köpt sex, är det annorlunda. Ingen politisk karriär överlever det. Tiderna förändras. Samtidigt kan alla med egna ögon se lidandet i Sven Otto Littorins ansikte. Samma bild varje dag. En olidlig exponering. Så klart det väcker känslor.
Frågan är nu hur vi hanterar exploateringen av det som Sanna Rayman i Svenska Dagbladet den 11 juli med sedvanlig konservativ smeksamhet väljer att tona ner som en "personlig tragedi". Hur och vem dömer vi? På vilken grund?
Och håller sexköpslagen för den indignationsstorm som nu blåser upp från moralkonservativt håll (kriminalisera säljaren) och libertinerna inom vänstern (sexköp är lattjo)?
I min värld är vi är alla skyldiga att försvara den sexköpslag som förbjuder handel med människors sexualitet, och detta oavsett hur uppmärksamheten runt Sven Otto Littorin just nu drabbar enskilda. Ansvaret för den uppkomna situationen är hans och ingen annans. Det betyder inte att vi ska strunta i också "se människan".
"Nu erbjuds ex-ministern professionell hjälp", skriver t ex Aftonbladet samma dag som de släpper nyheten (9 juni), och jag tycker det är bra.
Positiv är också den preventiva effekt som affären kan få på alla de som dagligen (inkognito) ägnar sig åt moraliskt klandervärd och/eller brottslig verksamhet på nätet och i verkligheten. Denna verksamhet vållar varje dag många människor, barn inberäknade, avsevärt lidande och - kom ihåg - väldigt, väldigt få brott lagförs. Kanske är det till syvende och sist som det brukar vara med människor som tar sig friheter på bekostnad av andra. Hotet att förlora makten över arbete, barn och familj (för att inte tala om anseende) är det enda som biter.
Vill du diskutera debattartikeln? Gå till Newsmill.