De teman som Olofsson valde för 2009 var följande:
1. Jämställdhet – som Olofsson lite överraskande gick ut hårt med och som upptog hela 10 minuter av talet.
2. Därefter ungdomsarbetlösheten som fick omkring 7 minuter.
3. Sedan var det dags för klimatet och miljön som (med olika utvikningar) fick 13 minuter.
4. Nu återstod 12 minuter och det blev dags för Sveriges roll som ordförandeland i EU och demokratin som företeelse (något att vara tacksamma för…) som fick 6 minuter.
5. Avslutningen ägnades åt begreppet ”Hopp” – här lyfte Olofsson fram betydelsen av att vi alla är med och tar ansvar.
Av åhörarreaktionerna att döma lyfte det aldrig riktigt under delen som handlade om jämställdhet – om jag, för ovanlighetens skull, får tillåta mig en reflektion kring innehållet så undrar jag ibland om politikerna i jämlikhetsfrågorna är i fas med väljarna. De starkaste reaktionerna fick Olofsson istället när hon talade om entreprenörskap – som är mer hennes hemmaplan.
Vad jag menar med ”oppositionsjakt” är att Olofsson i sina val av teman hade en tydlig ambition att gå in på ämnen och områden som oppositionen sedan länge försökt göra till sina – jämställdheten, ungdomsarbetslösheten och miljön. Ingen upprepning av Björklunds favoritämnen (…okej då, lärlingssystemet kom ju upp och ett beröm riktades till Metall…), och även Hägglunds (kommande?) ämnen lämnades ifred.
Argumentation och bevisföring
Olofsson hade en jämn fördelning mellan logos, ethos och pathos i sitt tal – det vill säga hon talade i lika stor utsträckning om ”nytta” som om ”karaktär” och ”känsla”. Inledningen, som handlade om jämställdheten var självklart inriktad på karaktär. Likaså klimatet och miljön som är en karaktärs- och känslofråga. Särskilt när ”barnbarn” lyfts fram. Entreprenörsfrågorna hamnar däremot självklart oftast i ”nyttofacket”.
De bevismedel Olofsson valde dominerades kraftigt av de faktiska dito – alltså fakta och statistik och exempel. Intressant när det gäller bevisföring är att när Olofsson valde citat – så citerade hon i de flesta fall sig själv.
Noterbart är också att den retoriska profil jag skrev före talet, och som återfinns på DNs web, väldigt väl stämmer med vad vi fick höra från Almedalsscenen den 30 juni. Tyvärr också vad avser de retoriska svagheter som jag tog upp där.
Språket
Olofssons språk var, ur retorisk aspekt, relativt bra men absolut inte lysande. Retoriska figurer av alla fyra slagen: Bilder, rytmer, motsatser och talande/frågande. Med rytmer som de dominerande. Det finns skäl att tro att talet har bearbetats under ett par veckor, men min känsla är att Olofssons talskrivare behöver bli bättre på att anpassa sig till hennes talarstil. Att hon inte är vän med sitt manus, har varit min reflektion efter varje Olofsson-tal i Almedalen, och det kan inte bara vara Olofssons eget fel. Med hänsyn till hur bra Olofsson kan vara i andra sammanhang, så förväntar jag mig att man jobbar med detta till Almedalen 2010 – när det verkligen blir viktigt vad som sägs och hur det sägs.
Angrepp
År 2008 hade Olofsson ett enda angrepp på oppositionen, men 2009 gick hon mer på Björklunds linje – det vill säga ”till attack”: Jag räknade till hela 14 stycken – alltså en var tredje minut. Dock skall sägas att attackerna kom väldigt samlade – de flesta hamnade i delarna som behandlade jämställdheten och ungdomsarbetslösheten. Vidare kom den väntade attacken mot miljöpartiet – där Tage Danielssons saga för vuxna barn om den stora ordransoneringen gjordes till metafor och verktyg. Helt klart är att Olofsson avser att försöka profilera sitt eget parti som det som i praktiken (!) gör mest för miljön.
Formuleringar man minns
Det fanns många halvskapliga formuleringar – dock inga som kommer att citeras om 10 år (…om inte Olofsson själv gör det förstås…). Jag kommer att djuploda i materialet senare, men värt att nämna är när Olofsson tog upp Sahlin-dörrar som slog igen – med tre ”slam” (figurerna trikolon, epifor och onomatopopeia i samarbete…) efter varandra.Varpå Olofsson leende sade: Jag sätter foten emellan – en hygglig metafor.
Metaforen ”borrkärnan är en tidsresa” som följdes av ”där man kan se framstegens smutsiga fotspår” var också helt okej. Däremot fick Olofsson inte till det riktigt med ovan nämnda Tage Danielsson-saga – den blev lite hängande i luften. Men att vi ska bli ”världens gröna Gnosjö” är nog en formulering som Olofsson kommer att använda igen – tillsammans med de ”ivriga bävrarna” som kom till heders också i Almedalen 2009.
Jag återkommer med mer på Retoriktorget senare i veckan (bloggen).
Betyg Almedalen Maud Olofsson:
Sammanfattning/”retoriskt betyg” (10-skala):
Inledning/intresseväckare: 5 Bar inte riktigt
Budskap (tydlighet): 8 Bra med koncentration kring teman
Argumentation: 7
Avslutning/uppmaning: 6
Bevisstyrka: 7 Gott om bevis
Språkliga hjälpmedel: 5 Här behöver (c) jobba till nästa år
Engagemang/närvaro: 5 Närvaron stördes i hög grad av manusarbetet
Retorisk Fair Play: 4
Sammanvägt betyg: 6,1
Kommentar: Olofsson hemföll till gamla talarsynder. Hon kan bättre än så här!