Det fanns en gång en svensk politiker som hette Per Albin Hansson. Han hade två fruar och två familjer, i skarp kontrast till dåtidens normer. I Skåne fanns sambon och tryggheten Sigrid Vestdahl, i Stockholm fanns hustrun och kärleken Lisa Norlén.
I början av relationen med Sigrid, för ungefär hundra år sedan, ville Per Albin som den revolutionär han då var göra uppror mot äktenskapet. Han skrev till henne: "Vi skola ju också trotsa världens fördomar och dålighet (...) Jag vet att du ska slåss jämte mig för vår rätt att älska rent och ädelt (...) Och vi skola bli lyckliga och i vår helgedom skall ingen svart prästsatan komma och ohelga."
I alla år levde de sedan ogifta, men som ett konventionellt par utåt. Hemligheten upptäcktes inte förrän efter Per Albins död 1946, när regeringen diskret kompenserade Sigrid för den änkepension hon annars hade blivit utan.
Med Lisa Norlén gifte han sig däremot, och fick två flickor under ett tolvårigt äktenskap samtidigt som han sörjde för och umgicks med sin ursprungliga familj. Man behöver inte betvivla att alla inblandade mådde dåligt av dessa arrangemang kring en man som ville spara kakan och samtidigt äta den. Man behöver inte heller betvivla att, till exempel, Aftonbladet modell 2010 hade gjort processen kort med en privat livslögn av det slaget.
Rätt eller fel? Vem vet. Det enda vi kan konstatera är att Per Albin höll Sverige utanför andra världskriget, räddade landet från fascismen och 1930-talets massarbetslöshet, lade grunden för folkhemmet, välfärden och ett sekel av socialdemokratisk dominans. Han var en starkt bidragande orsak till att vi på fredlig väg fick demokrati och allmän rösträtt över huvud taget.
Vägde detta politiska facit möjligen tyngre än det tvivelaktiga familjelivet?
Kanske. Med dagens medieklimat hade mannen i varje fall varit omöjlig.
Utan att moralisera över vare sig kvällspressen eller Sven-Otto Littorin kan man dra en och annan slutsats av exemplet Per Albin. Vuxna människors privata och frivilliga relationer mår bäst av att vara privata, för skrapar man lite på ytan är bara de onormala normala. Politiken mår bäst av att utgå från sakfrågor.
Att publicera uppgifter om en ministers sexköp är rätt och riktigt eftersom det är ett brott, om man har bevis. Att skriva artikel efter artikel om en ministers uppslitande vårdnadstvist (Aftonbladet), eller hans "sex-chatt med okända kvinnor" (Expressen), är det inte.
Oavsett vad som är sant och falskt i denna affär kan man konstatera att hyckleriet har slagit nya svenska rekord både till höger och vänster. Alla Littorins politiska motståndare utgår ifrån att han ljuger när han förnekar sexköpet, ett eventuellt brott för vilket det hittills saknats bevisning.
Ledande moderater har i vanlig ordning hanterat problemet som en ren PR-fråga, och blottat en cynism som bara alltför väl harmonierar med Fredrik Reinfeldts grälsjuka Almedalstal. Men när Helle Klein i Aftonbladet skriver om "Nya moderaternas iskalla förljugenhet" klirrar det ändå i glashuset: "Aftonbladet valde att vänta med publiceringen om Littorins påstådda sexköp dels på grund av hänsyn till en man som känslosamt talat om sin svåra vårdnadstvist, dels på grund av att ge den utpekade chans att i lugn och ro kommentera eller rakt av dementera."
Den meningen innehåller lika många glidningar på sanningen som Littorins famösa presskonferens. Det var väl inte direkt "lugn och ro" när Aftonbladet konfronterade ministern med anklagelsen på Visby flygplats mitt under den glödheta politikerveckan. Det var knappast av "hänsyn" som man väntade med att säga B när man hade sagt A.
Antingen sög Aftonbladet på karamellen för att sälja lösnummer och dominera nyhetsflödet under politikerveckan. Eller också - vilket är troligare - var tidningen osäker på halten i anklagelsen om ett preskriberat, fyra år gammalt brott. Först när man hamnade på defensiven, publicistiskt och politiskt, valde man att lägga korten på bordet.
Det är ett stort framsteg att sexköp i princip inte betraktas som socialt acceptabelt i Sverige. För övrigt är denna rötmånadshistoria rena katastrofen, inte bara mänskligt utan för nivån på en viktig valrörelse, för moderaternas och socialdemokraternas trovärdighet, för den svenska pressen och för hela det politiska systemet.
Vad tycker du? Diskutera debattinlägget på Newsmills hemsida.