Sverigedemokraternas ekonomiska tänkande kan sammanfattas så här: de vill likna Socialdemokraterna när det gäller välfärdspolitiken och Moderaterna beträffande skattepolitiken. För dem finns det utrymme både för höjda ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och a-kassan liksom för jobbskatteavdrag och rutavdrag för hushållsnära tjänster. Pensionärerna ska dessutom ha samma skatt som yrkesarbetande.

Sammanlagt leder detta till ett stort gap mellan högre offentliga utgifter och lägre skatteinkomster. Undergrävda offentliga finanser hotar, men Sverigedemokraterna påstår sig ha en lösning som består i att man reducerar invandringen med 90 procent – och därmed även kan minska en rad utgifter.

I Sverigedemokraternas skuggbudget från i våras uppges utgiftsminskningen bli exakt 12 395 608 000 kronor, allså 12,4 miljarder. Kalkylen grundar sig på lösa antaganden och har underkänts från en mängd håll. Det gäller både invandringens kostnader som grovt överskattas och besparingarna som kraftigt överdrivs, bland annat genom dubbelräkning.
Samtidigt bortser Sverigedemokraterna från vad invandringen kan tillföra på längre sikt.

Nyanlända personer, som ännu inte har kunnat etablera sig på arbetsmarknaden, kostar givetvis. De som sedan börjar jobba bidrar däremot ekonomiskt, inte minst genom att betala skatt.

Misslyckad integration har ett högt pris och det behövs större ansträngningar för att få fler i arbete. Men Sverigedemokraterna tycks inte bry sig om vad invandrare kan tillföra. Tvärtom vill de slopa instegsjobben som syftar till att ge fler fotfäste på arbetsmarknaden.

Motståndet gäller även arbetskraftsinvandring, eftersom den sägs tränga undan arbetslösa svenskar. Detta är ett felaktigt påstående, vilket tydligast syns i vården som inte skulle fungera utan utlandsfödd personal. Sverigedemokraternas krav på utbyggd sjukvård går inte ihop med att invandringen ska strypas.

Denna motsägelse visar sig på fler sätt. Sverigedemokraterna säger sig slå vakt om pensionärerna och hävdar, utan saklig grund, att dessas situation stadigt har försämrats. Men man bortser samtidigt från att den yrkesaktiva befolkningen, som ska arbeta ihop till pensionerna, gradvis skulle minska i storlek – om det inte fanns en växande andel utlandsfödda.

I grunden handlar detta inte om felräkning eller missförstånd, även om Sverigedemokraterna gärna klagar på bristande resurser. I stället rör det sig om en hänsynslös populism, som utnyttjar människors brist på kunskap och känsla av utanförskap. Invandringen är enkel att peka på, särskilt som det finns stora problem med mottagandet av nyanlända och integrationen av dem som har kommit på senare år.

Vad betyder det då om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får rollen som tungan på vågen mellan borgerliga och rödgröna?

Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin skulle i ett sådant läge försöka bilda en majoritetsregering, beroende på vem av dem som leder den största gruppen. Men utsikterna tycks vara små, vilket kan göra det nödvändigt att regera i minoritet – eller inte alls. För Sverigedemokraterna ges då möjlighet till inflytande, eftersom de i olika frågor kan välja att rösta med antingen regeringen eller oppositionen.

Problemet gäller inte främst statsbudgeten, där en minoritetsregering enligt gällande regler kan driva igenom sitt förslag – så länge inte en samlad opposition (inklusive Sverigedemokraterna) går emot. Men det kan ändå uppstå en situation där regeringen förlorar viktiga omröstningar och tappar sin förmåga att styra. Sista utvägen är i så fall nyval, med ovisst resultat.

Ekonomiskt innebär detta en ökad fara för störningar och kriser, inte enbart direkt efter valet – utan även längre in i mandatperioden. Sverigedemokraterna utgör en riskfaktor som ger upphov till stor osäkerhet. Valutgången kan betyda att hoten mot ekonomin inte längre främst kommer utifrån, utan även uppstår i Sveriges riksdag.