Mona Sahlin var given. 1995 var hon Ingvar Carlssons kronprinsessa och skulle som sådan efterträda honom på statsministerposten. Det sades aldrig högt, ändå visste alla: Carlsson hade lyft flera kvinnor till viktiga positioner – och högst av dem stod Mona Sahlin.

1990 började hon som arbetsmarknadsminister i regeringen Carlsson. Under tiden i opposition blev hon Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare för att efter nästkommande val inta rollen som jämställdhetsminister och, inte minst, vice statsminister.

Men så köpte hon Toblerone. Skandalen – som egentligen handlade om 16 olika tillfällen då Sahlin utnyttjat regeringens och partiets tjänstekort – kom att bli hennes fall. I stället fick svenskarna se Göran Persson efterträda Ingvar Carlsson.

Många anser att fallet kan spåras till Mona Sahlins slarviga personlighet. Andra hävdar att folk, inte minst inom det egna partiet, ville ha bort henne eftersom hon var kvinna och under 40.

Författaren Christer Isaksson driver i sin bok ”I väntan på Mona Sahlin” tesen att ”partiledarskapet krävde en man som kunde fullfölja traditionen, hade språket och kunde visa styrka”:

– Jag tror inte att man hade gått lika hårt åt henne om hon hade varit man. Det är ingen ovanlig synpunkt, många ansåg det. Mona Sahlin hade mycket att bevisa. Hon skulle leva upp till de manliga idealen och samtidigt komma med något nytt, säger han.

Ännu 2007, då Isaksson gjorde research till boken, vågade han inte hoppas på en kvinnlig statsminister. Han ”kände vibbar” inom socialdemokratin; där fanns strukturer och en kultur som inte riktigt accepterade en kvinna.

Sedan dess har något hänt, tycker han:

– Jag tror att det är Maria Wetterstrands, Maud Olofssons, Gudrun Schymans och Mona Sahlins förtjänst; de har dragit ett tungt lass och i viss mån ändrat förutsättningarna. Ännu inte i grunden, men positionerna har flyttats fram väsenligt.

Han tror att förändringen främst är knuten till person. Ovan nämnda kvinnor har visat att de klarat av att arbeta på högsta nivå inom politiken.

– I dag tänker ingen på om de är män eller kvinnor. Men de granskas fortfarande hårt, folk vill veta om de håller.

Denna granskning kan ta sig olika uttryck. Ett exempel som ligger färskt i minnet är uppståndelsen kring Mona Sahlins väska. De manliga attiraljerna – exempelvis statsminister Fredrik Reinfeldts klocka – undslapp samma hårda kritik. Och det trots att armbandsuret bedömdes vara värt långt mer än Sahlins Louis Vitton-accessoar.

– Det är definitivt ett bevis på att det existerar en skillnad mellan män och kvinnor i politiken, säger Isaksson.

Även Gunnel Karlsson, historiker som skrivit om kvinnor inom socialdemokratin, är övertygad om skillnaden. Hon tror att Sverige ”definitivt” är moget för en kvinnlig statsminister – men att Mona Sahlin har flera hinder att övervinna:

– Hon är en omstridd person med en historia som ligger henne i fatet. Det hänger samman med komplicerade mekanismer som handlar om kön och makt. I samband med Tobleroneaffären fanns det andra politiker som också hade använt kontokort felaktigt, men de kom lindrigt undan.

Hon tror att svenskarna 1995 hade svårt att se en yngre kvinna på statsministerposten, vilket ledde till den extremt hårda kritik som briserade när den då 38-åriga Sahlins förehavanden blev kända. Dock, konstaterar Karlsson, hade varken Reinfeldt eller Bildt uppnått särskilt hög ålder – 41 respektive 42 år – då de blev statsministrar.

Männen kan alltså vara unga – till skillnad från kvinnorna.

– Varför är svårt att svara på; varför är det svårare för kvinnor att nå auktoritet? Flera kvinnliga politiker, från Ulla Lindström till Maud Olofsson, konstaterar att de ofta får kommentarer kring sitt utseende i stället för vad de säger. Kvinnorna blir fortfarande könade i politiken, männen blir avkönade.

Vad handlar då kön om? Gunnel Karlsson påminner om att vetenskapen knappast är exakt. I förlängningen, tror hon, är det så simpelt som att kvinnor inte tillskrivs samma förmåga som män.

– Männen har sin auktoritet gratis, kvinnorna måste erövra den. Toleransen för deras felsteg är mindre; ju högre upp på maktstegen de kommer desto snävare blir deras handlingsutrymme.

Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet, konstaterar att politik inte kan frikopplas från kön. Men ofta då kön kommer in i bilden så ropar vi sexism – och så är inte alltid fallet, anser hon.

– När Maud Olofsson säger att kritiken mot henne för hanteringen av Vattenfall kommer för att hon är kvinna så är det fel. Den blir annorlunda eftersom hon är kvinna – ja, men den beror inte på att hon är kvinna.

Sexism är, menar Katrine Kielos, svår att mäta. Dessutom har den två ansikten: positiv och negativ. Kvinnan kan sättas på piedestal, men hon kan också trampas på.
På liknande vis kan kvinnor själva använda sig av sitt kön på ett sätt som ger dem fördelar:

– Mona Sahlin spelar på sitt kön när hon säger saker som ”tack vare att jag är kvinna förstår jag ekonomi”. Alla politiker är intresserade av makt, därför spelar de på det som fungerar.

Att hymla med att kön kan vara en fördel är alltså ingen idé. Inte minst Sahlin har haft nytta av att vara kvinna, enligt Kielos.

– Hon lyftes fram som statsministerkandidat väldigt mycket eftersom hon är kvinna. Det var ett av många skäl – och säkert korrekt – men könet spelade stor roll.

Kielos är, liksom Gunnel Karlsson, övertygad om att Sverige är redo för en kvinna på statsministerposten. Christer Isaksson är inte lika säker:

– Jag skulle inte rakt av säga ja. Jag tror att svenska folket är ganska konservativt och fast i kulturella strukturer; politiken i Sverige har styrts så länge av män att en övergång försvåras.

Han fortsätter:

– När svenska folket tänker en politiker så tänker de en man. Fredrik Reinfeldt stämmer väldigt bra in i den bilden: en man i blå eller grå kostym. Man funderar inte över om han representerar hela folket. Mona Sahlin företräder de kvinnliga väljarna naturligt, men hon måste också kunna representera männen.