Hon är så snäll, Carin Jämtin. Alla gillar henne. Hon är en arbetshäst, en enande kraft i det S-märkta, organisatoriska trasselsudd som i decennier förhindrat utveckling av det parti som en gång skapade den folkhemsvälfärd som de rätt brackiga stockholmarna numera tar för given.

Men under tiden som verkligheten förändrats har tiden stått still i sossarnas Stockholm. Konflikter mellan Stockholms arbetarkommun och övriga länet består och personliga kotterier har fortfarande större betydelse än kompetens och visionär vilja.

I Stockholm stad styr en grupp traditionalister som suttit där de sitter en bra stund – men ingen har någon avsikt att göra någonting åt det. Eller som en av dem som längtar efter förändring säger: Om ett kompisgäng som hyllar Olof Palme får styra i en värld den yngre, klimatsmarta generationen tänker att Palme är en farbror som blev skjuten och mördaren åkte aldrig fast – ja, då har man problem.

SSU Stockholm betraktas för övrigt lite som en sekt. De driver krav på införande av löntagarfonder (!), sex timmars arbetsdag och avskaffandet av friskolor – någon som känner sig lockad? Och handen på hjärtat: S i Stadshuset har lite av samma bekymmer. När Carin Jämtin skrev en debattartikel om att det är fult att friskolorna gör vinst placerade hon sig på den vänsterytter där de två familjer som betraktas som motorn i den stockholmska socialdemokratin – familjerna Roger Mogert/Veronica Palm (oppositionsborgarråd respektive ordförande i Stockholms arbetarkommun) och Anders Ygeman/Elisabeth Brandt-Ygeman (riksdagsledamot respektive LO-distriktets förste ombudsman).

Om det tyckte många ute i länet inte – och stockholmarna kände återigen inte igen sig.

Dags att ena styrkorna, ryter SSU-basen Jytte Guteland som inför partistämman i november tycker att det nu är upp till bevis för Jämtin och kompani. Ska det ske måste det vässas armbågar. För vad vill Jämtin? Alla hyllar henne, men få kan säga vilka frågor hon egentligen driver.

Vi har i alla fall inte sett henne på barrikaderna, vare sig när det gäller den galopperande segregationen, utförsäljning av allmännyttan eller Förbifart Stockholm. Inte heller har hon rutit till om resultaten i skolan, något som de flesta stockholmare engagerar sig i. Över huvud taget har hon legat lågt – men är trots allt känd.

Men Stockholm kanske behöver något mer karismatiskt? Ja, säger någon, nej, säger andra, som menar att Jämtin är precis vad Stockholm behöver. Med henne kanske kommunen och länet till slut kan gå fram med enad front.

Andra menar att det är dags att sluta fjäska för medelklassen. Det har kostat för mycket att fiska röster med löften om gratis barnomsorg och sänkta skatter. Någon påpekar att medelklassen inte alls är så dum i huvudet. Det går att snacka med den om solidaritet, bostadspolitik och jobb – de fattar sådant och är inte bara intresserade av plånbokspolitik och billiga städerskor i privata hem.

”Vi har förlorat vår själ – det är därför vi inte lyckas attrahera någon”, tror en fackligt aktiv socialdemokrat som ändå gärna kämpar vidare bland fotfolket. Så det kanske trots allt finns hopp för den stockholmska socialdemokratin där ute.