Phuket.
Till slut, när alla officiella ceremonierna var över, var det som om de närvarande ändå väntade på mera. Bara ett mörkrött skimmer vid horisonten återstod av dagen. Nästan ohörbart drog dyningarna mot land och här, på stranden vid den thailändska staden Phuket, stod omkring 150 svenskar i det tätnande mörkret och blickade utåt.
Alla hade förlorat en eller flera nära anhöriga vid flodvågskatastrofen annandag jul för snart ett år sedan. På fredagseftermiddagen hade de deltagit i den första av flera minneshögtider som på regeringens uppdrag anordnats av det så kallade Rådet for stöd och samordning efter flodvågskatastrofen.
Och nu, länge, länge efter det att högtiden avslutats, stod de kvar i den fuktiga sanden och höll om varandra.
Ingen sörjande är någon annan riktigt lik, hade de fått veta under högtidens inledning. Så hade heller inte de sörjandes synpunkter pa minneshögtidens utformning varit alldeles eniga, men när allt var över såg representanter för Rådet lättade ut.
- Vi ville att ceremonin skulle bli en del i deltagarnas sorgearbete, sade Rådets pressansvariga Kicki Asplund. Och jag tror att det blev så.
I ett tält vid ett hotell ett par hundra meter från stranden hade de anhöriga hört prästen Lennart Hamark tala om dagen som en "sorgens och vredens men också kärlekens dag". Poeten Ylva Eggehorn hade läst sin egen psalm "Var inte rädd". Så hade de närvarande fått varsin blomsterfylld båt gjord av bananblad för att ta sig till stranden och sjösätta den.
Skymningen föll. Cikador sjöng, och fåglar och fladdermöss flög i svarta profiler mot den blodröda solnedgången.
Svenskarna gick barfota ut i vattnet, tände ljus i sina båtar och såg dem driva ut som ängsligt fladdrande bloss i natten.
När de äntligen vände tillbaka mot den gemensamma middagen var det som om den spända stämningen timmarna tidigare övergått i trygg gemenskap.