Vansinnesdåden i Norge är förmodligen inte de sista i sitt slag. Och definitivt inte de första. 57-åriga Evelyn Alpert satt i ett av tornen den 11 september 2001. ”Man tar sig tillbaka. Man kämpar. Man börjar om. Man klarar det”, säger hon.
Bilderna har sänts över hela världen. Förödelsen kring regeringskvarteret i Oslo och resterna av massakern på Utöya.
När Evelyn Alpert, 57, tog emot nyheten hemma i USA, kom minnena åter. Hon satt i ett av World Trade Center-tornen den 11 september 2001 när planen kraschade in och släckte nära 3.000 människoliv.
– Man återupplever rädslan. Det tar dig tillbaka till den där känslan av hjälplöshet, känslan att det inte finns någonting att göra för att stoppa det eller göra det bättre, säger hon till DN.se.
– Det gjorde mig verkligen upprörd. Mest på grund av det var någon som gjorde det bara för att statuera exempel. Det var så hemskt, mot sitt eget folk. Den här rädslan som han verkar ha över vad som händer i världen, jag kan förstå den. Men hur kan man göra så mot sitt eget folk? Det var väl just det han var emot. Han är uppenbart galen.
Evelyn tog sig ut ur tornet och överlevde. De mentala såren sitter fortfarande kvar, och kommer så alltid att göra. Men de blir mindre.
– Under de första sex månaderna pratade vi hela tiden på jobbet, hela tiden. Vi kände oss som en familj. Vi hade upplevt hemska saker ihop och jag hade offrat mitt liv för dem under de där månaderna.
– Det, och tid, får det att bli bättre.
Tillsammans med 25–30 andra personer deltog Evelyn också i en studie på Columbia University. Tanken var att komma fram till hur man bättre kunde evakuera höga byggnader. Men det som bara var tänkt som en studie, blev till så mycket mer.
– Det blev min terapi. Personerna där hade varit med om samma sak. Det var ingen stödgrupp. Men ändå blev det precis det.
Några gånger avbryts samtalet med Evelyn av tårarna. Men det värsta har hon bakom sig och nu kan hon oftast prata samlat om det som har hänt.
– Jag är fortfarande samma person och på sätt och vis en bättre människa. Man får aldrig låta dem vinna.
Har du några råd att ge de drabbade i Norge?
– Herregud, nej. Det enda jag kan säga är att de kommer att överleva. De kommer att må bättre. De måste åka hem och krama sina familjer. De måste veta vad som är viktigt. Det är viktigt att visa att han har fel. Det gör man genom att leva det bästa liv man kan.
– Men de måste få sörja och de måste prata om det. Men framförallt måste de försöka leva ett så bra liv som möjligt. Även om det är svårt.