- Årsdagen och minnesceremonin är både ett avslut och ett avstamp, sade hon till Dagens Nyheter efteråt. Jag tror många känner en styrka i att ha orkat med hela detta första år. Nu måste man tvinga sig att gå framåt.
När hemfärdspsalmen framfördes reste sig plötlsigt en kvinna bland de anhöriga och gick ensam mot stranden. Hennes man kom en bit efter och sist rultade en liten treåring. Kvinnan satte sig nere vid vattenbrynet och grät.
Samtidigt läste Lena Endre "Sorg" av Bodil Malmsten:
"Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din."
Även om de många anhöriga haft stöd och hjälp av varandra så visade kvinnan på stranden att sorgen inte kan delas.
De närmare 500 anhöriga som inte redan var genomblöta efter en regnskur blev det när de skulle sjösätta sina krathongbåtar, gjorda av bananblad, fyllda med blommor och ett ljus i mitten. Man måste ut en bit från stranden annars sköljs båtarna bara upp igen.
När alla krathongbåtar var sjösatta bjöds de anhöriga på Thailändsk buffé och ett par timmars umgänge med varandra.
Under tiden hängde hotellets personal upp långa rader av rispapperslampor i väntan på skymningen. I botten på dessa upp och ner vända påsar sitter en behållare med parafin. När den tänds får värmen lampan att stiga mot skyn. Som ett fyrverkeri, men värdigare.
Några av de sörjande svenskar som rest tillbaka inför årsdagen valde att inte delta i den oficiella minneshögtiden.
På morgonen vandrar Maria Ekdahl längs stranden där Blue Village låg. Det är precis ett år sedan flodvågen nådde stranden och krossade allt i sin väg. Hotellet är borta liksom hennes make och två barn.
- Den här dagen vill jag ha tillsammans med dem och med mina föräldrar, syskon och syskonbarn, säger hon. Därför deltar jag inte i den stora minnesceremonin.
Under det gångna året har Maria Ekdahl engagerat sig hårt i anhörigstödet. Dels genom "Vi som finns" ett forum på Internet och dels i "Tvai", en stödgrupp på plats i Thailand.
- Och så har jag väntat. Väntat på katastrofkommissionens rapport. Det var en sådan lättand när den kom. Den bekräftade allt vi upplevde de där första dagarna. Det var så förfärligt att jag ibland tvivlat på att folk har trott mig när jag berättat. Och då menar jag inte själva katastrofen, utan bemötandet efteråt från svenska myndigheter.
Hotellet som Maria Ekdahl bor på ligger bara ett par hundra meter från Blue Village och ägas av brodern till familjen som hade Blue Village. Ägaren har bjudit in alla som hade anhöriga på Blue Village att bo här gratis i två dagar runt årsdagen.
På eftermiddagen före årsdagen svalkar sig turister i poolen och det känns märkligt att se dem njuta livet så nära katastrofens härjningar. Lite senare stojar de anhörigas barn runt i poolen med föräldrar och mor-och farföräldrar. Det är höga skrik och glada skratt.
Det som ett ögonblick kändes vanvördigt är egentligen en underbar bild av att livet går vidare.
Klockan fem samlas de anhöriga till ett tiotal familjer i poolbaren. Maria Ekdhal far runt som en moderlig värdinna för att försäkra sig om att alla har det bra.
Är du lika stark som du ser ut?
- För mig stämmer det där med att tiden läker alla sår. Häromdagen kunde jag till och med skratta, så där ända ner i magen. Jag kan inte sluta leva, för att dom inte lever längre.
- Men det var svårt att vakna på julaftonens morgon utan sin familj. Det var mycket svårt.
Nu är hon här med den andra delen av sin familj; mamma, pappa, bror, syster och tre syskonbarn.
- Och så min thailändska familj, de som arbetade på Blue Village.
På väggen i poolbaren sitter en ritning av det nya Blue Village. Det byggs på samma plats, av samma ägare och den första delen ska vara klar 2007.
Maria Ekdahl här varit i Thailand sedan oktober och åker hem i början av januari.
- Jag vet inte om jag ska stanna i Sverige eller bosätta mig här. Jag måste hitta en ny identitet. Den gamla finns ju inte längre.