För 34-åriga Felicity Aston är Antarktis inget som avskräcker. Mellan åren 2000 och 2003 arbetade hon som meteorolog vid den brittiska forskningsstationen där. 2009 gav hon sig ut för att på skidor, tillsammans med åtta andra kvinnor, ta sig till Sydpolen vilket de gjorde på 38 dagar.
Men den här gången var det annorlunda, nu skulle hon skida ensam över den kritvita kontinenten (karta). Något som ingen har lyckats med tidigare. 1.744 kilometer på skidor genom hårt väder och några vackra dagar. När hon äntligen kom fram till Herkulesinloppet i västra Antarktis hade det gått 59 dagar sedan starten på Leverettglaciären vid Rosshelfisen den 25 november.
– Jag såg inte en levande varelse, inte en insekt, inte en fågel, inte ett djur förrän jag mötte människor då jag kom fram till forskningsstationen på Sydpolen, där arbetar 300 personer. När jag kom dit var det så dåligt väder att jag inte upptäckte stationen förrän jag var 100 meter ifrån den!
Något av det första Felicity Aston såg när hon nådde Sydpolen var en isskulptur föreställande Roald Amundsen. En skulptur till minnet av den man som nådde polen först av alla för 100 år sedan 1911.
Framme vid Sydpolen kunde Felicity fylla på sina förråd och sedan ge sig iväg norr ut, nu med vinden i ryggen.
– Men de första dagarna fortsatte vinden att blåsa rakt mot mig. Och jag tänkte att det här var inte vad jag hade blivit lovad!
Vid ett tillfälle slutade hennes båda tändare att fungera och då blev läget kritiskt. Utan tändare kunde hon inte smälta snö för att dricka eller koka vatten för att laga till sin frystorkade mat.
– Jag satt och räknade tändstickor, jag hade en liten ask i reserv, för att se om jag kunde klara mig hela vägen om tändarna skulle gå sönder. Men när jag åter kom ner på lägre höjd så började de fungera igen.
När jag talar med Felicity Aston på onsdagskvällen svensk tid har hon fått uppleva sin första natt på två månader. När hon steg av planet i Santiago hade mörkret lägrat sig. Polarsommaren, som bjudit på sol hela dygnet, låg flera tusen kilometer bakom henne.
– Det känns underligt att uppleva en riktig natt igen, säger hon.
Felicity Aston nådde sitt mål i måndags, tre dagar innan det sista flyget från Antarktis skulle lyfta mot Chile för den här säsongen. Men vägen dit var allt annat än enkel. Efter att ha kommit iväg flera dagar för sent anlände den brittiska äventyrerskan till Sydpolen 16 dagar efter schemat.
– Det var många dagar som jag tvivlade på att jag skulle kunna genomföra expeditionen. Och det blåste stark motvind i mer än tre veckor. Vid ett tillfälle var jag tvungen att åka genom en glaciär där vinden trycktes ned som i en tunnel och det var riktigt skrämmande. Jag bodde några nätter på glaciären och tältet var nära att slitas i stycken. Varje timme gick jag upp för att lägga mer snö längs sidorna och se till så att det var fast förankrat. När jag skulle packa ihop tältet på morgonen tog det nästan tre timmar.
Med sig hade Felicity Aston en satellittelefon (plus en i reserv) och en GPS-navigator. Den som så ville kunde följa henne på både Facebook och Twitter, där hon fortfarande skriver. Fjärran från Roald Amundsen och Robert F. Scotts kamp för 100 år sedan, en kamp där Amundsen återvände som hjälte medan alla i Scotts expedition dog på sin väg tillbaka.
Men Felicity Aston hade annat att kämpa mot. Ensamheten.
– Fysiskt var det mycket tufft men det var den mentala biten som var svårast. Ibland grät jag och värst var utan tvekan ensamheten. Det var mycket svårare än jag hade föreställt mig. Jag tror aldrig att jag vill ge mig ut ensam igen.
Men en dag, på väg från Sydpolen till kusten, blev hon nästan skrämd från vettet. Med blicken fäst på horisonten och med musik spelande i lurarna dök plötsligt en stor skugga upp bakom henne.
– Det fick håret att ställa sig på ända, jag var ju helt ensam. Jag blev så rädd, säger hon.
Bakom henne stod sex skärmflygare som var på väg från polen till kusten. Fem norrmän och en britt. De ville hälsa och hade kört ikapp Felicity Aston.
En annan sak var vädret. Att ge sig ut i vinden och kölden, dag efter dag efter dag utan att kunna ta en dag ledigt.
– Varje morgon när jag vaknade tänkte jag: Herregud, nu har jag ännu en dag i kylan och det hårda vädret. Allt handlade om att orka ta sig ut ur tältet. Det var nyckeln. Men det var inte lätt alla dagar. Ibland kokade jag en kopp extra kaffe, gav mig fem minuter till. Men till sist var jag ju tvungen att fortsätta.
Och fortsatte gjorde hon. Tio timmars skidåkning per dag. Sedan vila, ofta helt utmattad efter en dag på skidor.
Hade du tid att njuta av det du gjorde eller var allt en kamp mot klockan?
– Det kanske låter konstigt, säger Felicity Aston och skrattar, men också de dagar när vädret var som värst, temperaturen som lägst och jag kände mig trött och bara längtade hem, till och med då kunde det hända små saker som fick mig att känna en oändlig tacksamhet för att jag befann mig just där. Det kunde vara ett ovädersmoln, snön eller bara utsikten.
– Trots att vädret var riktigt dåligt kunde jag känna en fascination att ta mig genom det. Men kanske uppskattar jag färden mera nu, så här i efterhand, än jag gjorde när jag var där!
Så vad lärde sig Felicity Aston sig om sig själv under de 59 dagarna?
– Det fanns ju inte så mycket att se, allt var vitt, så mycket av tiden gick mina tankar inåt, in i mig själv. Och jag upptäckte att det fanns oanade krafter som fick mig att orka fortsätta och att man kan klara fantastiska saker. Det tror jag alla kan för jag är vare sig modig eller tuff, ibland grät jag.
Så varför gjorde du det?
– Nyfikenhet. Andra har gjort det och jag ville se om jag klarade det.
Och varför återvänder du till Antarktis?
– Antarktis är en av de platser som påverkar alla som varit där. Det finns nog ingen som inte vill återvända. Kontinenten skiljer sig från allting annat, allt är så gammalt, så enormt stort och så tomt och har man varit där känner man sig väldigt liten som människa och inser att vår planet är så mycket större än vi människor. Det är en andlig plats att vara på. Man tillbringar mycket tid inne i sitt eget huvud.
Felicity Aston säger att hon har massor av andra platser som hon vill besöka. Men inte nu. När jag föreslår en paketresa till Kanarieöarna skrattar hon och säger att bara det är varmt så kan hon tänka sig att åka var som helst. Men, som sagt, inte ensam.
– När man kommer hem inser man vad som är viktigt i livet, de små sakerna, vardagsgrejor. Som den frukost jag åt i morse, ägg, frukt, rostat bröd med smält smör! Det har jag drömt om i två månader och det var fullständigt underbart.
Om några dagar är hon tillbaka hemma i Kent. Då väntar mammas kycklingpaj. Skidor kommer hon inte att sätta på fötterna igen på mycket länge.