Klockan 23.35 på kvällen den 11 juni 1937 föll domen mot marskalk Michail Tuchatjevskij.
Han var vice försvarsminister, röd krigshjälte från inbördeskriget och flitigt hyllad som militärt geni.
Men det spelade inte längre någon roll.
Högsta domstolen fastslog att 44-årige Tuchatjevskij och sju medåtalade ur den högsta arméledningen gjort sig skyldiga till förräderi och antisovjetiska konspirationer.
De dömdes till döden. Avrättningarna genomfördes omedelbart.
"Exekution! Det är folkets vilja!", triumferade regeringsorganet Izvestija dagen därpå.
Tuchatjevskijs framtorterade erkännande finns bevarat på gulnat papper, nedstänkt av hans blod, i en monter i den ryska säkerhetstjänstens museum i Lubjanka.
Varför han dömdes är fortfarande inte helt klarlagt. Historikerna tvistar om huruvida han verkligen konspirerade mot staten, om anklagelserna planterats av Nazityskland för att lura Sovjet att göra sig av med sina bästa militära ledare, eller om det bara var ännu ett exempel på Josef Stalins förkärlek för att göra sig av med alla tänkbara och otänkbara motståndare.
Hursomhelst blev avrättningen av Tuchatjevskij ett av startskotten för Den stora terrorn 18 månaders sanslöst massmördande och gripande i statlig regi.
Marskalkens kollegor drabbades hårt. Otaliga armébefäl hämtades nattetid av säkerhetspolisen NKVD för att brutalt förhöras och aldrig återkomma igen.
"Emellanåt visste jag inte ens var jag befann mig. Stundtals trodde jag att jag hade hamnat i inkvisitionens grepp", skrev generalen Eyolf Mattsson när han 20 år senare bad myndigheterna om upprättelse.
Mattsson ursprungligen från Åland var ett av få toppbefäl som klarade sig undan med "bara" fängelse och förvisning. Bland de avrättade fanns tre av fem marskalkar, tre av fyra armébefälhavare, alla de tolv armécheferna och 60 av 67 kårchefer.
Armén var dock långt ifrån ensam om att drabbas. Stalins terror slog från toppen till botten genom hela samhället. Bland de avrättade fanns allt från höga partifunktionärer till vanliga medborgare som snärjdes i nätet bara för att de råkade studera ett utländskt språk, eller skrattade åt fel skämt.
Hur många som faktiskt drabbades kommer sannolikt aldrig att kunna fastställas. När det sovjetiska kommunistpartiet lät undersöka saken 1963 redovisades iskallt exakta 1.372.392 gripna och 681.692 avrättade under 193738.
Amerikanske historikern Robert Conquest har å andra sidan beräknat den verkliga dödssiffran till 2,5 gånger större närmare två miljoner.
Att slippa avrättning var i många fall inte mycket till tröst. I stället väntade åratal av umbäranden i Gulag, de fång- och arbetsläger som låg utspridda över hela unionen, främst i de svinkalla delarna i norr.
Den stora terrorn var varken den första eller sista massutrensningen under Sovjettiden. 1937 har i stället främst fått betydelse i ett socialt och mentalt perspektiv: som symbol för den tid när sovjetmedborgaren definitivt kuvades av staten.
"Känslan av människans och frihetens värdelöshet inför regimen blev en av de kvarstående erfarenheterna från Den stora terrorn. Systemet där rättsinstanserna inte agerar enligt lagen, utan bara på order från ledarna, är ett tydligt arv från Den stora terrorn. De ständigt återkommande försöken att sätta allt under statlig kontroll är ett resultat av Den stora terrorn" skrev ryska människorättsorganisationen Memorial i ett uttalande i våras.
"Gulag, Kolyma och 1937 symboliserar 1900-talet på samma sätt som Auschwitz och Hiroshima".