Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

Aborterna delar USA

Kvinnor i USA har rätt till abort, men klinik efter klinik stängs.

Motståndet är mer extremt än 
på länge, också hos presidentkandidaterna.

Maria tog steget – trots hatet som kastades emot henne på mottagningens tröskel.

Maria försökte att inte bli gravid, berättar hon en stund före ingreppet. Hon åt p-piller, men något gick uppenbarligen fel. Nu sitter hon och väntar i ett mottagningsrum innanför receptionen på Planned parenthood i Birmingham, i sydstaten Alabama.

Hon har ljust lite lockigt hår, det vid sidorna är uppsatt med ett hårspänne. Hon bär en röd munkjacka med texten ALABAMA och urtvättade gråsvarta bomullsbyxor. Ena vristen är tatuerad med en blomma, hennes syster har en likadan. Läpparna spänns när hon försöker hålla gråten tillbaka.

Hon är 32 år och har fyra barn.

Femtioen procent av USA:s befolkning anser att abort är en rättighet och att en kvinna bör ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Siffran har, enligt Pew research institute, varit relativt konstant under åren.

Antalet aborter sjunker samtidigt – mellan 2010 och 2015 med 12 procent – och antalet tonårsgraviditeter är rekordlågt. Ändå har aborträtten på senare år kommit att utmanas allt mer i USA.

Här förekommer våld mot personal på klinikerna – som mot Emily Lyons, som skadades för livet av en bomb. Här finns flera tusen mottagningar för ”rådgivning”, som drivs av religiösa, ofta katolska abortmotståndare – som Jim Pinto i Birmingham.

Men här finns också läkare som inte är rädda för trakasserier och som lever för att hjälpa kvinnor som Maria.

Den hårdnande kampen om aborträtten i USA syns bland annat i antalet kliniker, som har sjunkit stadigt i över 30 år – mellan 1982 och 2011 minskade de med mer än 40 procent, enligt Guttmacher institute, där man just nu sammanställer färskare statistik. Siffrorna kommer att märkas: Nedläggningstakten har ökat dramatiskt under de senaste åren och i fem delstater – Mississippi, Missouri, Wyoming, North Dakota och South Dakota – finns endast en abortklinik kvar. För många kvinnor blir därmed abort ett svårgenomförbart företag som inkluderar långa, dyra resor. För en ensamstående kvinna eller en fattig familj utan bil kan det vara oöverstigligt, och en desperat kvinna kan leta efter illegala möjligheter till abort, något som ofta medför stora risker.

På delstatsnivå har samtidigt närmare 300 lagförslag antagits som på något sätt begränsar möjligheterna att göra abort, enligt kvinnorättsorganisationen Naral. Många av dem har införts under de senaste åren.

Foto: Evelyn Hockstein

Högsta domstolens beslut från 1973, i det rättsfall som efter parterna kallas Roe vs Wade (Roe mot Wade) och som slog fast aborträtten, har inte ifrågasatts juridiskt. I stället stiftas lagar som på olika sätt försvårar för abortmottagningar och för kvinnor som blivit ofrivilligt gravida. Sådana lagar har kommit att benämnas Trap, ”Targeted regulation of abortion providers”. Dit hör till exempel de obligatoriska ultraljud som har införts i tre delstater, och som tvingar kvinnan att se bilden och lyssna på läkarens beskrivning av fostret den visar.

Dit hör också lagar om tvingande information: i fem delstater är en abortutförare skyldig att tala om att ingreppet medför en ökad risk för bröstcancer, ett påstående som saknar vetenskaplig grund. I sju delstater måste information ges om risken för depression eller andra psykiska besvär; i tolv delstater berättar man för kvinnan om ett fosters förmåga att känna smärta.

På flera håll, bland annat i Alabama, finns en obligatorisk ”betänketid” på 48 timmar mellan en första undersökning och tiden för ingreppet. För många kvinnor gör väntetiden en abort svår eller omöjlig att organisera och flera dagars frånvaro från arbete och hem.

I början av mars tar också Högsta domstolen upp ett fall som rör förhållandena i Texas. Enligt ett beslut i lägre instans 2013 godkändes delstatens krav på att abortkliniker ska vara utrustade som närmast fullvärdiga kirurgiska sjukhuskliniker. Kraven motiveras med patientsäkerhet, men kritiker ser dem enbart som ett sätt att stänga mottagningar: få kliniker klarar de rigorösa riktlinjerna. Domen i Texas fick till följd att endast 12 av 40 abortkliniker i dag finns kvar – i en delstat som är 1,5 gånger så stor som Sverige och har en befolkning på 27,5 miljoner. Ärendet har överklagats ett flertal gånger. I Högsta domstolen har länge de nio stolarna fördelats mellan fem konservativa och fyra liberala domare, men i och med den starkt konservativa Antonin Scalias död den 13 februari är utgången av det uppmärksammade fallet inte lika säker längre.

Det var ett jättesvårt 
beslut. De där utan­för på trottoaren sa: ’skulle du mörda dina andra barn också?’

 

I det republikanska partiet är abortmotståndet utbrett och ingen av de sex republikanska presidentkandidaterna är för fri abort. Flera av dem är emot abort även vid fall av våldtäkt och incest. Marco Rubio, till exempel, som valdes in i senaten 2010 som en del av Tea party-rörelsen men som i dag betraktas som en av de måttligt konservativa presidentkandidaterna, har formulerat sig så här:

– Jag inser att det här är en svår fråga, och jag råkar anse att en kvinna har rätt att bestämma över sin kropp. Problemet är att när hon är gravid, då är också ett annat liv inblandat och det livet har rätt att leva. Vi måste välja mellan två konkurrerande rättigheter.

För Rubio är den oföddas rätt att leva större än kvinnans rätt att välja.

Planned parenthoods mottagning är snart den enda i Birmingham. Av det rosafärgade teglet från det tidigare New woman all women health clinic, som tjänat kvinnor i över 25 år, kan nu bara trasiga skärvor skönjas i backen där en grävskopa jämnar det sista med marken. Aborter med komplikationer ledde till anmälan och en utredning om kliniken, men många menar att rivningen slutligen var politiskt motiverad. Här ska det bli parkering. På ena sidan ligger en skatterådgivningsbyrå, på den andra en dygnet runt-öppen deli.

Det lilla samtalsrummet går i varma färger och belysningen är behaglig. Amatörmålningar i pastell på väggarna föreställer människofoster trygga i livmodersäckarna, som avmålade från en ultraljudsutskrift.

Foto: Evelyn Hockstein

På ett litet bord ligger en ask med modeller av foster i olika storlekar: efter fem veckor, sju, tio, tolv, femton veckors graviditet. Gummit är så mjukt att min hand rycker till när jag tar i en av dem.

Till rådgivningsrum som detta får unga kvinnor komma för samtal, om de råkat bli ofrivilligt gravida.

– Vi värnar om kvinnors rätt att veta, säger Jim Pinto.

Han driver ”Her life”, ”Hennes liv”, tillsammans med hustrun Joy. Graviditetsmottagningen ligger mitt i Birmingham, intill universitetet. Det är en strategisk adress, lärosätet är inte bara stadens största arbetsgivare, utan ger också närhet till studenterna.

Jim Pinto är stressad och har egentligen inte tid att träffa oss, har han förvarnat, och förresten är han misstänksam mot journalister. Han är luttrad. Men när vi ändå är där tar han sig generöst med tid.

I första hand vill han att de gravida kvinnorna ska ha kunskap om fosterutveckling, som att ett hjärtljud går att uppfatta efter tre veckor (enligt svenska källor kan hjärtljud ses på ultraljud i vecka sex). Som att foster känner smärta (det sker kring vecka 20).

Men han vill också tala om för flickor och kvinnor varför det värdefulla livet börjar vid befruktningsögonblicket. Från den stunden tycker Jim Pinto att embryot är likvärdigt med en färdig och född människa.

Unga kvinnor som kommer in för samtal i rummet får känna på de små fostermodellerna och förstå vikten av livet de bär på.

Jim Pinto är 61 år och har varit en engagerad abortmotståndare, eller vad som i USA går under begreppet ”pro-life”, ja-till-livet-rörelsen, i över tjugo år. Han talar med emfas och fast blick om de 58 miljoner bebisar som har mördats i USA sedan 1973, då aborträtten fastslogs i och med domstolsavgörandet Roe vs Wade.

– 78 procent av de som kommer hit ändrar sig, och gör inte abort till slut.

Foto: Evelyn Hockstein Han ser det som en stor seger att Alabama nu har fem abortkliniker, mot tidigare sju.

På hemsidan erbjuder ”Her life” samtal och rådgivning om sina val. Det är fullt förståeligt om du är orolig, står det, om du inte räknat med att bli gravid. Här går att få graviditetstest, ultraljud och stöd: ”Vi kan hjälpa dig att förstå abortprocessen, möjliga risker och din graviditet. Vi lyssnar och hjälper dig att tänka igenom din personliga situation och alla dina alternativ.”

Ingenstans står det att mottagningen tar avstånd från ingreppet.

– 40 procent av de kvinnor som gör abort har gjort mer än en. De ägnar sig åt en sorts dramatiserat återskapande av det som kallas ”den förbjudna sorgen”. De gör allt för att bli gravida igen, för att upprepa det som gjorde ont. Många av dem är lättade av att tala med varandra här hos oss. Äntligen! säger de. Vi har retreathelger för dem, säger Jim Pinto.

I centrets största rum står en målad Madonnastaty på en byrå. Paret Pinto arbetar heltid här, utöver det finns fyra deltidsanställda och ett femtiotal volontärer. Verksamheten vilar helt på gåvor och varje år hålls en stor insamlingsbankett.

Jim Pintos råd för att undvika oönskade graviditeter är mycket enkelt och stavas avhållsamhet. I etablerade förhållanden rekommenderar han så kallade säkra perioder.

– Preventivmedel är ett sätt att förhindra befruktning. Det gränsar således till samma område som abort. Så – nej.

Kondomer är överskattade, menar han, för de skyddar inte mot allt och förresten ”vet killarna ändå inte hur man trär på dem.”

När jag frågar honom om aborter efter övergrepp stannar Jim Pinto till för en kort stund. Han vill att vi ska förstå:

– Om en elvaåring har våldtagits av en familjemedlem, säg en farbror, har hon utsatts för en fruktansvärd våldshandling. Vi hjälper henne att polisanmäla. Ta reda på vad som har hänt. Men att i det läget, när hon är så trasig, så kränkt, tvinga på henne ytterligare våld? Nej.

Jim Pinto visar runt på mottagningen. En trappa ner finns ett undervisningsrum och ett rum fullt av mjuka bebiskläder på galgar. Dem kan man få om man beslutar sig för att behålla sitt barn.

Den som deltar på ett bestämt antal lektioner i familjeplanering och fosterutveckling får en spjälsäng.

Det är snart Marias tur nu.

Foto: Evelyn Hockstein

– Jag kan inte ha ett barn till, det går bara inte. Dessutom skulle det kännas som om jag tar något från de barn jag har. Jag –

Hon tystnar kort.

– Det var ett jättesvårt beslut. De där utanför på trottoaren sa: ”skulle du mörda dina andra barn också?” Jag var beredd på att de skulle vara där och jag vet att de har fel, men de får en att känna sig hemsk.

Hon tittar upp i taket, drar efter andan.

De enda som känner till var hon befinner sig är hennes man (han väntar därute och han är så bra, säger hon) och hennes bästa vän, som bor i Connecticut och som var den som lyfte möjligheten till abort. Men hennes föräldrar – aldrig. Maria är uppvuxen i Alabama, här är religionen stark och de sociala konventionerna inget man bara bryter. Hennes föräldrar är baptister.

Hon biter ihop. Skakar tyst på huvudet.

Maria arbetar själv i receptionen på en annan gynekologisk mottagning i stan, men där utförs inga aborter. Läkarna där, berättar hon, talar om för kvinnorna att de har alla val, men de ger inga tips. Hon har absolut inte berättat något på jobbet.

Chefen tror att hon är magsjuk och måste vara hemma hela veckan.

Ashley, som är sjuksköterska, lägger en hand på Marias arm.

– Vi ska göra allt för att du ska känna dig så bra som möjligt. Jag håller dig i handen, du får gärna krama mig hur hårt du vill. Så länge du inte drar mig i håret!

Vi dömer ingen, fortsätter hon, we support you guys.

Ingreppet kommer att ta fem minuter, det går väldigt fort. I rummet intill undersökningsrummen där Maria sitter och väntar finns flera fåtöljer. På ett bord står ett öppet kexpaket, några burkar ginger ale och en trave broschyrer till patienterna. Maria säger att hon är skräckslagen inför vad som ska hända.

Utanför Planned parenthoods mottagning i Birmingham sitter en polis i en hopfällbar tältstol. Han heter Joe och brukar vara här under de dagar då aborter utförs, oftast ett par gånger i veckan. Han har installerat sig i stolen med en termosmugg med kaffe och ett smörgåspaket. Hölstret sitter runt höften. Han behöver sällan ingripa, men hans närvaro är viktig. Han säger ibland till patienterna att de inte ska ge sig in i några diskussioner.

– Så länge aktivisterna håller sig utanför tomtgränsen kan de protestera hur mycket de vill. De känner mig. Jag känner dem. Det är lugnt, säger Joe.

Nedanför uppfarten, precis utanför fastighetsgränsen, står tre kvinnor och småpratar. Mary Ann Vann är här nästan varje vecka, de andra två kommer då och då, ett par, tre timmar om dagen. När en patient närmar sig och går upp mot ingången tilltalar de henne: ”Hallå, hej! Du kommer att ångra dig för resten av livet! Skulle du kunna tänka dig att mörda de barn du redan har också?”

Ibland är tonen mindre grov: ”Sweetheart! Kom lite så får vi prata med dig. Vi vill bara hjälpa dig!”

Mary Ann Vann medverkar ibland på den katolska, lokala tv-kanalen EWTN. Hon har varit aktiv i rörelsen i flera decennier. Ur bagageutrymmet på sin bil plockar Mary Ann Vann broschyrer och samma gummimodeller som fanns på ”Her life”. Hon är katolik och har en bild på Jesus som sin profilbild på sociala medier.

Ja-till-livet-rörelsen är högljudd och radikal. Vad en del av dem ägnar sig åt gränsar till terrorism.​

En förbipasserande man stannar till vid den öppna bakluckan och hör sig för. Han blir lyrisk när han får veta vad de gör, säger att han är jurist och gärna ger juridisk hjälp om de behöver. Så tar han dem i händerna och ber en bön.

– Låt de fruktansvärda synder som pågår därinne upphöra, kom, O Gud, med din vrede över denna plats. Låt din vrede, O Gud, förgöra denna plats! mässar han.

När han har gått vidare säger Kim Philpot att hon är emot alla former av våld. Hon hoppas inte att mannens bön slår in. Kim Philpot är katolik och absolut emot aborter, men hon har inga synpunkter på preventivmedel. I det skiljer hon sig från till exempel Mary Ann Vann.

När jag frågar Kim Philpot om det inte är så att många människor som gör abort också är oroliga för sin ekonomi – i USA finns ingen lagstadgad föräldraledighet och en hel familjeekonomi kan rasa samman – fnyser hon.

– Äsch. Det är inte synd om de här människorna. De kör BMW och Cadillac.

Protestaktionerna utanför abortkliniker är vardagsmat över hela USA. Patienterna varnas för dem, på många håll följer särskilda ledsagare med patienterna från bilen och in. Polisnärvaro är inte ovanlig.

Antiabortrörelsen representerar ingen majoritet amerikaner, men den är mycket aktiv. I skottgluggen står i synnerhet Planned parenthood, som driver mottagningar för rådgivning, sexualupplysning, preventivmedel och mödravård runtom i USA. Aborter är en del av verksamheten. Organisationen fick uppmärksamhet förra sommaren, då en abortmotståndare smygfilmade ett arrangerat möte där representanter för Planned parenthood diskuterade försäljning av aborterade foster.

Planned parenthood nekade hela tiden till lagbrott – fostervävnad är värdefullt material för stamcellsforskning och organisationen gör ingen vinst genom att tillhandahålla den – men får ersättning för kostnader förknippade med att göra i ordning preparaten. Händelsen orsakade ändå ett ramaskri bland abortmotståndare. Republikaner i den amerikanska kongressen lovade med ens att göra allt för att strypa de statliga bidrag som organisationen är beroende av. Några av dem försökte utan framgång villkora hela årets budget med frågan.

De republikanska presidentkandidaterna talar i sina kampanjer gärna om att de vill ta bort bidragen till Planned parenthood. På samma sätt framhåller de båda demokratiska kandidaterna Hillary Clinton och Bernie Sanders att Planned parenthood är en viktig organisation som ska ha tryggad finansiering.

I smygfilmningens kölvatten inleddes flera rättsprocesser.

På särskilda hemsidor listas läkare som utför aborter. Där finns deras adresser och annan information som går att få ut offentliga register. Alla läkare är medvetna om detta, men på Planned parenthood i Alabama säger Sacheen Nathan att hon inte är rädd.

Foto: Evelyn Hockstein Hon är en av de läkare som kommer till Birmingham varje vecka. De hårda motsättningarna och det ofta bokstavligt talat höga tonläget har inte avskräckt henne.

– Jag har världens bästa jobb. Vi blir trakasserade hela tiden, men jag gör verkligen skillnad, säger hon.

– En gång tog de reda på var min man arbetar och hur han kunde nås. Sedan skickade de ett digitalt vykort med en död bebis på. Jag vet att de vet var jag bor, det är enkelt att ta reda på. Men det här är Amerika, det sker en masskjutning här varje vecka.

Sacheen Nathan ser på mig med höjd haka. De som står här utanför, fortsätter hon, tycks mer skrämmande när man inte talar med dem. Själv gör hon det gärna, men kliniken i Birmingham avråder personalen från att interagera med abortmotståndarna. Sacheen Nathan följer regeln, men gillar den inte.

– Demonstranterna säger att de ska be för mig när jag går förbi, och det är ju snällt av dem. Vi kommer aldrig att vara ense och jag har medlidande med dem – de är ju också människor: har de ingenting annat i sina liv? Ibland står de där i regnet. Så arga, så hatiska. Med så mycket rädsla.

Läkaren kommer från det liberala Boston, Massachusetts men har bott i Alabama ett par år nu, och älskar det. Hon delar sin tid mellan kvinnokliniker i Mississippi och Alabama, och berättar om skillnaderna mellan delstaterna. Varje plats har sin kultur.

Hennes kontor är litet och spartanskt, bara en dator står på bordet. I den har hon anteckningar och journaler. En svart handväska står på golvet intill.

Att hon skulle jobba med kvinnofrågor insåg hon redan under medicinutbildningen.

– Jag såg en dokumentär om en abortklinik och jag blev så upprörd över att kvinnor i det här landet blir tillsagda vad de ska göra och hur de ska bete sig.

Det handlar inte om henne själv – ”folk som jag kommer alltid att ha tillgång till abort” – utan om de som inte har det, ofta fattiga kvinnor utan medel eller möjlighet att ta sig många mil till närmaste klinik.

Hon säger att politiker och myndigheter i Alabama inte sällan motarbetar och fördröjer beslut som redan är fattade. Representanter uteblir från inbokade möten.

När hon träffar abortmotståndarna i kön i mataffären är de inte lika fanatiska. Det har hänt att hon har blivit bjuden på en drink när hon har berättat vad hon gör.

– Folk här är snällare än sina lagar, säger Sacheen Nathan och ler.

På Planned parenthood-kliniken i Alabama utförs medicinska och kirurgiska aborter. De allra flesta sker före graviditetsvecka tio.

Preparaten, det som tas ut, behandlas och analyseras i ett litet labb på andra sidan korridoren. Där skiner dagsljuset in genom ett fönster. I en fyrkantig genomskinlig plastbehållare ligger en rödaktig, ojämn och simmig substans. Det går att urskilja små, små kroppsdelar. Jag ser en väldigt liten hand, i vecka elva.

Den 22 januari, på årsdagen av Högsta domstolens avgörande Roe vs Wade, ordnas varje år en demonstration i Washington. Efter samling och några tal vid det vita Washingtonmonumentet på den öppna gräsmattan i vinkeln mellan Vita huset och Kapitoleum, marscherar de ofta många tusen deltagarna upp till Högsta domstolen. Med en snöstorm i antågande är uppslutningen detta år mager, men några tusen kommer ändå. Många är unga, påfallande många är män. Flera av dem har deltagit i kringaktiviteter på ett hotell i närheten. I lobbyn finns en mässutställning full av grafiskt välproducerat material om kampen för det befruktade livet. Bland utställarna finns både feminister och skäggiga studenter.

På gräset bär en frusen kvinna ett knallrosa plakat där det står att hon är ”befruktad genom en våldtäkt”. Hon säger att hon är glad över att leva trots att hon är frukten över ett övergrepp på hennes mor. En man som har kommit hit från Ohio säger att hans egna barn har haft en makalös tur. I stället för abort valde deras mor att bära dem och adoptera bort dem. Mannen säger:

– Skulle mina barn inte få finnas? Det hade varit mord.

Senare på eftermiddagen, när snön faller, kolliderar demonstranter och motdemonstranter nedanför Högsta domstolen.

Och det är alltså inte alltid så lugnt som polisen Joe, i tältstolen utanför Planned parenthood i Birmingham, säger. Det vet han förstås.

Vid en attack mot en abortklinik i Colorado Springs i november i fjol dödades tre och skadades flera. Rättegången mot Richard Dear, som greps i samband med dådet och som i förhör kallade sig för en ”bebisarnas krigare”, är inte avslutad.

Dear är inte unik: det är inte ovanligt med våldsamma angrepp och vandalisering av kvinnokliniker som utför aborter. Totalt har genom åren elva personer dödats.

Utanför New woman all women health clinic, den Birminghammottagning som just rivits, detonerade en bomb 1998. En polis dödades, och en sjuksköterska vid kliniken skadades svårt. Gärningsmannen, Eric Randolph, greps och dömdes till livstid. Han var också skyldig till bomberna mot OS i Atlanta och attacker mot en lesbisk nattklubb.

Emily Lyons hade jobbat på kliniken i fyra år, den där dagen när allt förändrades. Hon var på väg till arbetet när bomben exploderade. Smällen gav henne men för livet, hon har gått igenom ett 30-tal operationer och är synskadad. Hon har stora områden av ärrvävnad och smärtan lägger sin domnande pläd över hennes liv många dagar.

Foto: Evelyn Hockstein

– Men vad tror de, att man ska ändra sig? Jag blev bara mer övertygad, säger Emily Lyons.

Hon är kvar i Birmingham och arbetar för rätten till abort, liksom sin make Jeffrey. Han kallar området vi är i för ”Bibelbältets spänne”, styrt av katolska värderingar.

– Många här röstar som kyrkan uppmanar dem att rösta, men de är inte så fanatiska. Den engagerade Ja-till-livet-rörelsen är däremot högljudd och radikal. Vad en del av dem ägnar sig åt gränsar till terrorism.

Förresten, fortsätter Jeffrey Lyons, ska man komma ihåg hur många abortmotståndare som också kom till kliniken med sina tonårsdöttrar.

– De hatade det, men de var tacksamma. Och jag var alltid fascinerad av hur många gravida oskulder det fanns. Som blivit gravida i simbassänger. Och jag undrar: om man inte är känslomässigt redo för samlag, är man mogen för att bli förälder?

Han tycker att det är märkligt att republikaner som är så måna om en minimal statlig inblandning har en helt annan inställning i fråga om kontrollen över kroppen.

– Se på aborträtten, gayäktenskap och dödsstraffet – eller synen på preventivmedel. Det är självfallet okej att inte själv använda det, men varför neka alla andra den rätten?

Inte förrän i samband med bomben fick Emily Lyons familj veta var hon arbetade. Hon var då 42 år.

I januari beslutade en åtalsjury i Texas att åtala den 27-åring som smygfilmat Planned parenthood under diskussionen om försäljning av fostervävnad. Organisationen friades från alla misstankar om lagbrott.

Fallet hindrar inte att kraven på att strypa bidragen till Planned parenthood är högljudda och prioriterade. Organisationen nämns i presidentvalskampanjerna varje dag.

I USA finns runt 3.000 graviditetsmottagningar som drivs av religiösa abortmotståndare.

På ”Her life” i Birmingham förbereder sig Jim Pinto för en manifestation i helgen. Han lägger armen om Joy, som han har varit gift med i 44 år, och presenterar oss för en skolpraktikant. Hon är kanske sexton och hälsar artigt.

Jim Pinto säger att presidentvalet i november är viktigt: att det blir en president som motsätter sig abort är det enda som betyder något.

Han ser på oss med sorgsna, uppspärrade ögon.

– Jag har begravt aborterade barn i vecka 35. Jag har känt lukten av abort.

Nu måste vi snart gå, förklarar han, tiden går.

Alla republikaner befinner sig inte på den extrema kanten. Presidentkandidaten Donald Trump anklagas ofta för att inte vara konservativ nog och för att ha en bakgrund som liberal abortförespråkare. Själv säger han att han har ändrat sig, och är mot abort, om än inte i extrema fall.

Och tongivande konservativa, som senatorn från South Carolina Lindsey Graham, en man som inte är känd för att vara en mjukis, varnar för att republikanerna riskerar att förlora inte minst kvinnors röster genom en alltför långtgående hållning i abortfrågan. Han tycker att Rubio, Cruz och några av de andra har fel.

Framåt lunchtid lämnar de protesterande trottoaren utanför Planned parenthoods mottagning i Birmingham, Alabama. Polisen sitter kvar.

Därinne håller två sköterskor om Maria. En hårt, hårt i handen, en om halsen och Maria borrar huvudet in mot sköterskans axel. Ashley klappar henne på armen, såja. Såja. Du är duktig. Det kommer att gå bra, snart är det över.

– Jag ser väl ingenting? undrar Maria försiktigt.

No, dear.

Hon ligger i gynstolen nu, nedhasad enligt läkarens instruktioner, med ett grönt pappersförkläde över sig. Hon lutar huvuvdet tillbaka. Gråter.

I det trånga rummet finns en antiseptisk doft och en stark lampa.

– Nu kommer jag att titta med en liten spegel. Du känner ett lätt tryck där. Gör du det?

Maria hummar jakande. Hennes knogar vitnar. Shaheen Nathan talar om vad hon gör, stegvis. Minuterna är få men långsamma. Hon ger lokalbedövning, försäkrar om att allt är sterilt.

– Först känner du nog sammandragningar, det är helt normalt. Det här kan kännas lite. Bra, så, precis så, jättebra.

– Du klarar det här hur bra som helst, vi är de starkaste människorna i världen, säger Ashley.

En minut kvar.

Sacheen Nathan har skyddsglasögon när hon avslutar Marias graviditet och med ett sugande ljud rensas det sista bort ur livmodern. Inte ens en minut nu. Sedan är det över och Maria andas. Hon är ledsen och lättad.

– Är jag okej?

Maria heter egentligen något annat.

Foton i text: Evelyn Hockstein

Foto: Evelyn Hockstein

Kandidaternas syn på abortfrågan

De republikanska presidentkandidaterna har i flera fall en mer extrem syn på abort än sina konservativa väljare. Alla är emot abort, och vill ta bort statligt stöd till Planned parenthood.

De kan tänka sig undantag 
för våldtäkt och incest:

Donald 
Trump, 69 år, Republikan

John 
Kasich, 63 år, Republikan

De motsätter sig undantag för våldtäkt och incest:

Ted 
Cruz, 45 år, Republikan

Ben 
Carson, 64 år, Republikan

Marco 
Rubio, 44 år, Republikan

De är för rätten till abort:

Hillary 
Clinton, 68 år, Demokrat

Bernie 
Sanders, 74 år, Demokrat

Aborter i siffror
  • 80% av amerikanerna anser att abort är acceptabelt efter våldtäkt och incest.
  • 55% av vuxna amerikaner anser att abort bör vara tillåtet i de flesta fall.
  • 40% anser att abort ska vara olagligt i de flesta fall.
  • Dessa siffror har varit stabila i över 20 år. Stora geografiska skillnader finns, där motståndet mot abort är betydligt större i sydstaterna.
  • 14,7 aborter per 1.000 kvinnor utfördes i USA 2010. Siffran är den lägsta sedan aborten legaliserades och 66 procent lägre än toppnivån 1988.
  • Samma trend märks bland tonårsgraviditeter, som är lägre än på mer än 30 år. Sedan toppåret 1991 har de fallit med 51 procent.
  • Källa: Guttmacher institute