Ett halvår har gått sedan tio till 25 meter höga vågor slog in i Lampuuk strax söder om Banda Aceh. Det var här tsunamin drog in som längst över land, på vissa ställen sju kilometer innan den smällde in i skogsklädda bergssidor.
Längs Acehs västra kust lever nu flyktingar i väntan och växande ilska över att ingenting händer. Livet är hårt i tälten. Men mat finns och FN:s matprogram räknar med att fortsätta distribuera mat till 800 000 människor i ytterligare ett år. Däremot saknas ännu de flesta av de provisoriska hus som utlovats.
Fiskaren Ahmnad Abduarrani i fiskebyn Leupung, tre mil söder om Banda Aceh, väntar fortfarande på ett 20 kvadratmeter stort trähus. Jag träffade honom i april och då hoppades han få ett hus tilldelat i den andra etappen. Han poserade framför ett halvfärdigt hus i byn där en tiondel av de 15 000 invånarna överlevde katastrofen.
Han visade skisser över huset och var förväntansfull, mitt i eländet.
Ingenting har hänt sedan i april utom att det regnar mycket och blåser hårt. Ingenting. Det är samma mathjälp, flyktingläger, och fortfarande inga stora vägprojekt, säger Dadang Kurnia, en ägare till ett internetkafé i Banda Aceh, på telefon till DN.
Enligt hjälporganisationer ligger återuppbyggnaden två månader efter planerna eftersom övergripande styrning saknats fram till i början av maj.
De lovar och lovar, det är den indonesiska stilen, prat och prat, men sedan händer det ingenting, säger Dadang Kurnia.
Vi Acehbor brukar vara optimister, men nu är allt bara som tidigare. Några högljudda protester märks inte. Folk går hem till sitt eller till sina läger, och säger inte så mycket, men vi är missnöjda, säger han.
Många lever i ett vakuum. Några griper nya chanser. Marknader är sedan länge öppna. Grönsaker, bananer, räkor och fisk säljs nästan som förr. Risplanteringen är det sämre med. Tidigare risfält upptill en halvmil från kusten har stått under saltvatten och blivit omöjliga att bruka.
Dessutom har flodvågskatastrofen förvandlat vissa av Acehs byar till ungkarlsbyar. En stor del kvinnor och barn dog i vågorna. Meunasah Mesjid är en sådan by vid havet. Bara 161 av byns 1 110 invånare överlevde, endast 45 av dem är kvinnor.
Männen var antingen uppe i bergen och avverkade skog när tsunamin kom, eller på risfälten och arbetade, eller på sina arbetsplatser i staden. En del män var också ute och fiskade och klarade sig när jättevågorna passerade under deras båtar.
I vissa byar dödades fyra gånger så många kvinnor som män, enligt en undersökning av hjälporganisationen Oxfam.
Samma sak skedde i Sri Lanka och Indien.
Kvinnor i Aceh, ensamstående, skilda och änkor, säger nu att de känner större press att gifta sig och få barn. Förslagen är många.
Tsunamin slog hårt mot barn. De flesta barn var hemma med sina mammor söndagsmorgonen den 26 december. Och ingen plats drabbades hårdare än Aceh. Tusen byar förstördes delvis eller spolades bort, 130 000 dog och 37 000 saknas fortfarande.
En vecka efter katastrofen vandrade folk fortfarande från byarna mot Banda Aceh på jakt efter hjälp, på jakt efter anhöriga, bara undan havet. Det var ett lämmeltåg av överlevande, hungriga och trötta, bedrövade över att ha förlorat familjemedlemmar.
Sedan dess har många återvänt till byarna. Spänt upp tält eller ordnat provisoriska skjul.
Utöver uppgiften att bygga 130 000 nya hem måste över 1 200 skolor repareras eller byggas om helt från grunden. Klassrum i ett tält som släpper vatten genom duken under tung regnperiod är ingen bra undervisningslokal. I Banda Aceh finns bättre provisoriska lösningar, för elever från näraliggande områden, vars skolor jämnades med marken. Där har tvåskift införts i bland annat skola 59. Tre årskurser går mellan klockan åtta och klockan ett. Tre andra årskurser använder klassrummen på eftermiddagarna.