Persernas Darius, grekernas Alexander den store, mongolernas Djingis Kahn, britterna och ryssarna – alla bet i gräset just här. Efter nio års krig i Afghanistan finns det allt mindre som talar för att denna invasionsstyrka skulle lyckas bättre än tidigare exempel.

Nästan ingen av Isaf-styrkornas hemmanationer pratar heller längre om kriget i Afghanistan i termer av seger. Afghanistans president Hamid Karzai har inlett förhandlingar med talibanerna. Barack Obama har fastställt en påbörjad nedtrappning av den amerikanska närvaron. Kanada och Holland är på väg ut ur kriget. Danmark och flera andra länders styrkor har lämnat vissa heta konfliktområden. Även Sveriges utrikesminister Carl Bildt har uttryckt att kriget är omöjligt att vinna, utan strategin är i stället att "vinna tid för fred”, tid för afghanska myndigheter och den afghanska armén, så att afghanerna själva ska kunna kontrollera landet.

I krassa siffror handlar det om om en ökad press mot de utländska styrkorna och ett alltmer instabilt Afghanistan. Enligt tillgänglig Nato-statistik ökade till exempel antalet attacker mot de utländska styrkorna till 21.000 stycken under 2009, vilket motsvarar en 75-procentig ökning från året innan. Någon avmattning i motståndet märks inte heller. Tvärtom så har konfliktnivån ökat ytterligare under 2010. Och numera uppger det afghanska inrikesministeriet att bara 9 av landets 364 distrikt (kommuner) räknas som säkra områden.

De utländska styrkornas slåss mot en rad lokala motståndsrörelser, se faktaruta härintill, varav den mäktigaste gruppen är talibanerna som i sin tur består av flera grupper. Talibanerna är koncentrerade till Afghanistans största befolkningsgrupp pashtunerna, som utgör cirka 12–14 miljoner av landets uppskattningsvis 30 miljoner invånare.

Gerillataktiken – som främst utvecklats av Latinamerikas Che Guevara, Kinas Mao Zedong och Vietnams Võ Nguyên Giáp – verkar behärskas till fullo av det afghanska motståndet. Det handlar sällan om att slå ut de överlägset utrustade utländska styrkorna, utan att med nålstick trötta ut och vinna över en mycket starkare och större fiende. Taktiken är att dra sig tillbaka när de reguljära trupperna går på offensiv och sedan välja strider och stridsplatser.

Under det tioåriga kriget 1979–1989 mot Sovjetunionen – som för övrigt invaderade Afghanistan med i dag kända argument som att bryta de islamiska mullornas makt, ge de afghanska kvinnorna mer frihet och ge landet ett modernare styrelseskick – led Afghanistans motståndsgrupper betydligt större förluster än i dag. Trots det då blodigare kriget syntes aldrig någon avmattning i det afghanska motståndet. Detsamma kan sägas gälla i dag. Det afghanska motståndet må vara sämre utrustat och förlorar fler soldater än de utländska styrkorna men precis som i tidigare konflikter är de beredda att dö i kriget.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, ser historien upprepa sig och pekar på tidigare erkänd forskning på området.

– Det finns forskning från både 50-talets Algeriet och Vietnam på 60-talet. Viktigaste lärdomen är att en invasionsstyrka aldrig blir älskad, tvärtom blir den utländska närvaron i sig den primära drivkraften för motståndet, såväl militärt som ideologiskt. Och den som samarbetar med fienden får ett kryss på dörren. Det här mönstret går som en röd tråd genom krigshistorien, säger Wilhelm Agrell, som också ställer sig tveksam till att införa moderna samhällsprojekt utifrån.

– Jag säger ingenting om de goda föresatserna. Men det är som om vi även på svensk sida har svårt att särskilja hur den politiska och militära realiteten ser ut på marken kontra våra goda ambitioner, proklamationer och våra önskningar.

Hur ser du på att amerikanska generaler i söder ändå säger att kriget går deras väg, att talibanska rebeller är på flykt?

– Vart har lärdomarna från krigshistorien tagit vägen? Först kom de lugna åren direkt efter invasionen 2001–2003, det vi kallar för uppbyggnadsfasen. Sedan ökade motståndet till full styrka under 2005–2006. Det som sker nu är ju fråga om klassisk gerillataktik. Man drar sig tillbaka när USA går på offensiv. Det enda som skett är att motståndet mot invasionen ökar ju längre de utländska styrkorna blir kvar.

Men man håller ju på att bygga upp en egen afghansk militär- och polisstyrka?

– När Sovjet invaderade Afghanistan drogs paralleller med situationen i Vietnam, men egentligen passar en sådan jämförelse än bättre i dag. Också i Sydvietnam hjälpte amerikanerna till att bygga upp en armé, vilken kom att motsvara närmare en halv miljon soldater och två miljoner milismän. Hur stark en sådan här styrka är avgörs dock inte av mängd eller utbildning, utan beror på andra drivkrafter som motivation och uppbackning. Sydvietnams väldiga armé föll ihop på ett par månader 1975.

Hittills, sedan invasionen inleddes 2001, har antalet dödsfall mer än tiodubblats för de utländska styrkorna. Under årets första tio månader har sammanlagt 615 utländska soldater dött, vilket redan är hundra fler än under helåret 2009.

Samtidigt som de militära konflikterna blir fler och pressen mot de utländska styrkorna ökar, så märks också ett ideologiskt missnöje med den främmande närvaron. Att göra opinionsundersökningar i landet är givetvis svårt, men de som utförts visar snarare på ett starkare misstroende än en ökad acceptans av de utländska soldaterna. Allra lägst förtroende har Isaf-styrkorna och de amerikanska trupperna i södra Afghanistan.

Enligt en av de senaste opinionsundersökningarna, från mitten av juli 2010, som utförts i provinserna Helmand and Kandahar, av organisationen Internationella rådet för säkerhet och utveckling, ICSD, så är 70 procent emot den USA-ledda koalitionsstyrkan. Undersökningen visar vidare på en förkrossande negativ bild av de utländska truppernas närvaro. Medan till exempel bara en procent säger att de utländska trupperna ”är i landet för att utveckla Afghanistan”, anger en majoritet andra skäl som att den utländska koalitionsstyrkan vill ”förstöra Afghanistan”, hyser allmänna ”våldstendenser”, ” vill krossa islam” eller rätt och slätt” ockupera Afghanistan”.

Vad händer om den USA-ledda koalitionen förlorar och tvingas dra sig ur och talibanerna kommer åter till makten?

– Det är svårt att dra sig ur något man påbörjat. Men om så sker, så blir det nog i framtiden svårare att få ett politiskt gehör för utländskt ledda invasioner i framtiden. Vare sig det gäller moderniseringsprojekt eller faktiskt humanitärt motiverade insatser, säger Wilhelm Agrell.

Vill du kommentera artikeln eller på annat sätt bidra med tips och fakta till DN.se för att fler sidor belysta i Afghanistankonflikten tryck här.