Afrika söder om Sahara upplever sedan något decennium sin bästa ekonomiska utveckling sedan självständighetsyran på 1960-talet. En vanlig uppfattning är att resultaten av de stigande kurvorna bara i begränsad omfattning kommer de fattiga till del. Det brukar framhållas att vissa länder fastnar i fattigdomsfällor och att klyftorna ökar mellan elit och folk.
Den bilden ifrågasätts nu av två USA-forskare som granskat statistik och tidigare beräkningar.
Det FN-klubbade så kallade millenniemålet om en halverad fattigdom mellan 1990 och 2015 kommer att nås globalt. Det beror framför allt på den raketsnabba välståndsökningen i Ostasien. Även Latinamerika ligger väl till. Men Afrika söder om Sahara brukar beskrivas som undantaget, som inte når målet.
”Alla utvecklingsregioner utom Afrika söder om Sahara … förväntas nå målet”, skriver FN i sin senaste millenniemålsrapport.
Det stämmer inte; även Afrika har målet klart inom räckhåll, menar ekonomiforskarna Maxim Pinkovsky på MIT och Xavier Sala-i-Martin på Columbiauniversitetet.
Om dagens afrikanska trend står sig utan förändringar nås målet om en halvering av fattigdomen 2017 – bara två år efter schemat, menar de båda ekonomerna. Om endast ett land undantas, det tidigare svårt krigshärjade Demokratiska republiken Kongo, kommer målet att nås redan 2013 – två år före schemat.
Målet kan nås före 2017 också med Kongo inräknat, förutsatt att landet kommer in i stabilitet och följer de tillväxtmönster man sett i andra afrikanska länder som lämnat krig bakom sig, påpekar Pinkovsky och Sala-i-Martin.
Till yttermera visso, skriver de, har fattigdomsminskningen i Afrika söder om Sahara varit mycket generell. Kurvorna visar efter 1995 en närmast perfekt matchning mellan fallet i fattigdom och tillväxten i ekonomin.
Ekonomiska klyftor i ett samhälle brukar mätas med det så kallade ginitalet. Ett lågt tal betyder jämnare fördelad rikedom, ett högt tal betyder större ojämlikhet. Ginitalen i de afrikanska länderna söder om Sahara steg raskt från sent 1970-tal till mitten av 1980-talet. Där låg de kvar till början av 1990-talet, varefter de fallit tillbaka till 1970-talets nivåer. Ojämlikheten är fortfarande mycket stor, ska sägas, men trenden pekar nedåt.
Det här motsäger delvis uppgifter från FN:s utvecklingsorgan: I en rapport från i juni i år där det poängteras att jämnare inkomstfördelning leder till snabbare fall i fattigdom pekas Etiopien ut som ett land där ökade klyftor sedan 1995 begränsat fattigdomsminskningen.
Det finns teorier om att vissa typer av afrikanska länder har svårare att växa och att pressa tillbaka fattigdom än andra, kanske också att somliga missgynnas av globaliseringen medan andra gynnas. Det kan handa om mineralrikedom, tillgången till kust eller tidigare koloniala historia. Men oavsett vilken typ av länder Pinkovsky och Sala-i-Martin studerat har de funnit samma utveckling:
”Fattigdomen föll i såväl länder med kust som länder utan kust, i mineralrika länder och i mineralfattiga länder, i länder med gynnsamma jordbruksförhållanden och i länder med dåliga jordbruksförhållanden, i länder som haft olika kolonialherrar och i länder med olika utsatthet för slavhandeln. Tillväxtens fördelar har varit så brett spridda att den afrikanska ojämlikheten faktiskt föll märkbart.”
Monica Lorensson på FN:s utvecklingsorgans, UNDP:s, Sverigekontor har inte hunnit fördjupa sig i de båda ekonomernas beräkningar men tycker att slutsatserna är spännande.
– UNDP:s senaste rapport om mänsklig utveckling visar också att afrikanska länder hör till dem som gjort de största framstegen, speciellt de senaste tio åren.
Den rapport hon refererar till fokuserar på utveckling som inte är direkt kopplad till BNP-ökning.
– Vi har sett mänskliga framsteg i Afrika som inte återspeglats i ekonomisk utveckling, men det här handlar ju faktiskt just om ekonomin.
Monica Lorensson framhåller också att läget för afrikanska länder ibland kan se sämre ut än det är när man granskar millenniemålen, eftersom de handlar om andelar och inte antal.
De åtta millenniemålen handlar om en rad mätbara faktorer vid sidan av fattigdom, som barnadödlighet, jämställdhet och utbildning. På flera områden syns tydliga framsteg i Afrika, inte minst när det gäller barns skolgång: Andelen barn som börjar i grundskolan har ökat dramatiskt på bara nio år från 1999 – från 58 till 76 procent.