Tre veckor efter att Ryssland ströp gaskranen till Europa flödar åter gasen via Ukraina till de flesta av de central- och östeuropeiska länderna. Enligt det avtal som har slutits mellan Rysslands och Ukrainas premiärministrar utlovas att gasleveranserna nu ska vara säkrade för tio år framåt.
Vladimir Putin och Julia Tymosjenko kom överens om att marknadspris i princip ska råda för den gas som Ryssland säljer till Ukraina och hur mycket Ryssland ska betala för transiten till Europa genom Ukrainas nät av gasledningar. Dessutom ska handeln ske direkt mellan de två ländernas gasbolag Gazprom och Naftogaz, utan korrumperade mellanhänder.
Men mitt i lättnaden över att gasen pumpas för fullt finns de som fruktar att gasbråket kan flamma upp igen i framtiden, bland annat därför att de mer finstilta paragraferna ännu inte offentliggjorts. Finns det verkliga garantier för att Ryssland inte en vacker dag finner anledning att politisera energifrågan en gång till? Det är ingen hemlighet att energivapnet har använts upprepade gånger gentemot de närmaste grannarna Georgien, Ukraina och Vitryssland.
Här går meningarna inte oväntat isär. Ur Kievs perspektiv handlar konflikten inte om gas, utan om att Moskva vill fortsätta att dominera sin slaviska lillebror som lutar västerut.
- Gasattacken var en mjuk form av det Ryssland gjorde mot Georgien, och här använde man sitt energimonopol i stället för andra vapen, säger till DN den ukrainske vice utrikesministern Kostiantyn Jelisiejev, på Sverigebesök för att diskutera Ukrainas närmande till EU inför det svenska ordförandeskapet andra halvåret 2009.
Ukraina strävar efter att integreras i de europeiska säkerhetsstrukturerna, i första hand EU, och man hoppas mycket på att få ett associationsavtal med EU under hösten. Denna tendens betraktas inte med blida ögon i Moskva.
- Moskva har genom gaskonflikten - Gazprom har starka pr-resurser - försökt diskreditera oss inför väst för vår oberoende roll. Om Ukraina kommer med i EU och Nato blir ju Ryssland aldrig mer ett imperium, säger Kostiantyn Jelisiejev.
Utifrån sett har alla förlorat på gaskriget mellan Moskva och Kiev. Utöver de direkt drabbade europeiska gaskonsumenterna framstår EU som ett offer för sitt gasberoende av Ryssland och för att man saknar en enad energipolitik.
Rysslands rykte som tillförlitlig energileverantör har åter fläckats, även om både Putin och president Dmitrij Medvedev har skyllt det mesta på den ukrainska sidan, för gasstöld och för obetalda skulder. Gazprom beräknas ha förlorat 150 miljoner dollar per dag i uteblivna gasintäkter, vilket betyder flera miljarder dollar på tre veckor. Det är en väldig förlust för den ryska statskassan, ovanpå det faktum att oljepriset har sjunkit med två tredjedelar sedan i somras.
Men Ukraina framstår inte heller i särskilt smickrande dager. Bilden av den "orange revolutionens" hemland är solkad. Den oavbrutna maktkampen mellan premiärminister Tymosjenko och president Viktor Jusjtjenko har försämrat Ukrainas image i EU-kretsen.
Saken har inte blivit bättre av att gaskonflikten kan ha fått bränsle av denna bittra maktkamp. Skälet är att det inom ett år är presidentval i Ukraina, och dessa två tidigare orange bundsförvanter är två av huvudkonkurrenterna.
Inte ens när avtalet var klart upphörde grälet. Tymosjenko kallade Moskvauppgörelsen för en "sann seger". Jusjtjenko sade att det var ett "nederlag", men det kan vara ett sätt att erkänna att han själv är den store förloraren.