Hans mamma hade manat honom att inte lämna vägen. Men när 15-årige Malek såg lite torr ved i några buskar utanför hemmet i Kabul glömde han bort varningen. Först en explosion, sedan en till.
Tre år senare behandlades han på sjukhus för svåra brännskador och illa åtgångna inre organ. Men hoppet om att få nya proteser och kunna gå levde när han 2008 träffade en reporter från LA Times.
– Jag spelade fotboll förut. Och när jag får nya ben kommer jag spela igen, sade han till journalisten genom en tolk.
Maleks historia är inte ovanlig. På hundratusentals kvadratkilometer land i över 70 länder finns minor utspridda. Inte sällan är det barn som leker eller är på väg till eller från skolan som blir offer. För att uppmärksamma problemet arrangerades under påskdagen den internationella dagen mot minor och för minröjning runtom i världen.
Värst drabbat är alltjämt Afghanistan. Där dör eller skadas i genomsnitt 50 människor per månad enligt FN. Efter tre decenniers krigande är stora områden i landet fortfarande täckta av minfält.
Men trots en fortsatt svår situation på många håll och över 70.000 döda i framför allt Afrika, Mellanöstern och södra Asien det senaste decenniet så görs framsteg i kampen mot mindöden.
Enligt den senaste rapporten från International Campaign to Ban Landmines, ICBL, miste 5.197 personer 2008 livet till följd minexplosioner. Det är betydligt färre än under 90-talet då uppemot 20.000 människor dog varje år sedan de trampat på minor.
Den viktigaste förklaringen till framgångarna är det internationella förbud mot personminor som trädde i kraft 1999. Sedan dess har antalet döda sjunkit stadigt år för år.
– Förbudet kom till efter en kampanj från det civila samhället, det var vanliga människor och ideella organisationer som pressade fram det, inte regeringar. Det är ett exempel på att vanliga människor kan förändra och nå konkreta resultat, det är inte bara stormaktspolitik och elände, säger Anna Ek, ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Fortfarande har flera stater inte skrivit under avtalet – däribland USA, Iran, Israel, Ryssland och Kina. Men sedan 2008 är det bara två stater, Burma och Ryssland, och väpnade grupper i sju länder som rapporterats använda personminor.
De flesta av de länder som står utanför förbudet och som tillverkar minor har också infört exportstopp. Många, däribland USA, har även förstört stora partier personminor som förvarats i militära förråd.
– De stora staterna brukar sällan skriva under sådana här internationella avtal. Men kampanjen mot personminor var så stark att bruket har stigmatiserats. Skulle USA eller någon annan stat i dag börja lägga ut sådana minor igen skulle det bli en stor skandal. På så sätt är avtalet de facto-bindande även för de som inte är med, säger Ek.
Förutom förbudet har nya, effektivare minröjningstekniker och utbildning till miljontals personer som lever i riskområden om hur de ska undvika landminor bidragit till minskningen av antalet dödsoffer.
Många förbättringar har också gjorts i vården av skadade. Ändå får överlevande allt svårare att komma tillbaka till samhället på många platser. Stöd som syftar till att öka möjligheterna till rehabilitering och försörjning på egen hand är fortsatt mycket bristfälligt konstaterar ICBL.
– Där finns fortfarande mycket kvar att göra, ofta är det familjeförsörjaren som skadas och biståndet bör därför vara generöst, säger Anna Ek och understryker att de stater som skrivit under förbudet även förbinds till stöd för överlevande.
Hur ser då framtiden ut?
Experter talar i dag inte längre om att det kommer ta hundratals år innan världens personminfält är rensade. Bedömare tror snarare att det handlar om decennier, även om exempelvis Afghanistan antagligen kommer att få mycket svårt att nå målet att bli minfritt 2013.
Ett annat bekymmer som dröjer sig kvar är grövre minor som riktas mot fordon och stridsvagnar. De är fortfarande tillåtna och skördar civila dödsoffer.
En postiv signal är dock att en rad ideella organisationer 2008 fick till stånd ett internationellt förbud mot klustervapen, som kan orsaka svåra skador på människor långt efter det att de använts. Trettio länder har skrivit på.
I augusti träder förbudet i kraft men Sverige – som faktiskt besitter klustervapen – har ännu inte ratificerat, det vill säga gjort avtalet juridiskt bindande.