Termer som ”kriget mot terrorismen” och ”ondskans axelmakter” dominerar inte som under de åtta år som Bush och hans neokonservativa anhängare satt vid makten i Washington.
Svårare är att slå fast hur mycket, och på vilket sätt, USA:s utrikes- och säkerhetspolitik egentligen har förändrats till sitt innehåll under Obamas 14 månader i Vita huset. Man skulle lika gärna kunna hävda att Bushs egen politik förändrades väsentligt under hans två mandatperioder. När han tillträdde i januari 2001 var Bush närmast isolationist, men övergick efter 11 september till att bli imperiebyggare och ”demokratispridare”.
Demokratiaspekten tonades så småningom ner, efter att experiment med ”för stor” demokrati fick följder som att islamistiska Hamas segrade i det första fria palestinska valet. Bush pendlade också mellan ståndpunkterna i frågan om USA skulle ägna sig åt ”nationsbyggande”, eller enbart se till att säkra sina säkerhetsintressen.
Även Obamas politik är under ständig förändring. Många kritiker, främst från republikanskt håll, tog den nye presidentens mjukare sätt att yttra sig på som ett tecken på naivitet och svaghet. Obama försöker be om ursäkt inför Europa och olika utländska diktatorer, trots att USA inte har något att skämmas för, hävdade de.
Exemplet terroristbekämpningen är kanske tydligast, där verkligheten har omöjliggjort en radikal brytning med Bush. Obama har expanderat användningen av riktade mord mot misstänkta terrorister, men även andra saker har blivit annorlunda än vad Obama lovade i sin valkampanj. Exempelvis är fånglägret Guantanamo Bay ännu i gång, av det enkla skälet att ingen vet vad man ska göra med fångarna.
När Obama flyttade in i Vita huset i januari 2009 var USA:s ställning i världen sämre än på årtionden. Relationen till stora europeiska länder som Tyskland och Frankrike var dålig, inget hände i förbindelserna med Ryssland, kriget i Afghanistan gick allt sämre, relationerna till den muslimska världen var katastrofal, i den israelisk-palestinska konflikten hade Bush varit närmast totalt passiv, samtidigt som Irans makt i regionen stadigt hade ökat efter USA:s invasion i Irak.
Tillsammans med sin utrikesminister Hillary Clinton - tidigare bitter rival i presidentvalskampanjen - satte han som mål att ändra på allt detta. Nu skulle USA ”engagera” sig även med ovänskapliga och odemokratiska länder. Han satte också kärnvapennedrustning som ett viktigt mål, och ett litet steg på vägen togs i april när USA och Ryssland skrev på Start II-avtalet om en nerskärning av de strategiska kärnvapenarsenalerna. Samtidigt lanserade Obama en ny doktrin som begränsar de situationer när USA kan sätta in kärnvapen.
Allt detta är saker som neokonservativa ideologer, som USA:s förre FN-ambassadör John Bolton (under George W Bush) motsätter sig. I en opinionsartikel i förra veckan i den högerinrikade tidningen Washington Times skrev Bolton att Obamas politik är farlig ”inte bara för Amerika, utan framförallt för våra allierade och vänner” som i årtionden har litat på USA:s kärnvapenparaply för sin nationella säkerhetsstrategi.
Bolton anser att Obama är i färd med att retirera från vad han kallar för ”USA:s strategiska nukleära dominans”, med oklara följdverkningar för landets bundsförvanter. ”USA:s avtagande makt lämnar de allierade allt mer ensamma och osäkra över om Washington uppfyller sina åtaganden”, skriver Bolton. Han anser att Obamaadministrationens välvilliga optimism, att en minskning av USA:s kärnvapenförmåga uppmuntrar andra att följa efter, är naiv.
I flera sakfrågor är dock skillnaden mellan Bush och Obama i praktiken inte särskilt stor. Det menar Reginald Dale, chef för Transatlantic Media Program vid CSIS (Center for Strategic and International Studies).
– I dagens Irak tror jag att Bush skulle ha gjort samma sak som Obama, och genomfört en gradvis reträtt. Liksom han som Obama skulle ha ökat den militära insatsen i Afghanistan. Även när det gäller Iran har Obama i stora drag fortsatt den tidigare linjen, med försök att få tryck på Teheran via FN-sanktioner. Skillnaden här är att Obama förlorade ett år på ett resultatlöst försök att engagera den iranska sidan, säger Reginald Dale.
Större skillnad finner han i Israel-Palestina-frågan, där Obama enligt Dale begär mer från Israel än från palestinierna. Allra störst är kontrasten i förhållande till Europa, som han anser Obama inte tycks ha någon förståelse för eller ens verkar tycka om.
– Han är också beskedligare mot Ryssland än sin företrädare, och många anser att han gör eftergifter utan att se till att få något i gengäld. Han har sagt sig vilja starta från ruta ett, och då glömmer han till exempel bort kriget mot Georgien. Obama är den första efterkrigspresidenten som inte månar om de transatlantiska förbindelserna. Tidigare USA-presidenter strävade alltid efter att vara västvärldens ledare, men den ambitionen saknar Obama. Och ointresset för Europa skapar oro i många europeiska huvudstäder.
Hur är då förhållandet mellan Obama och utrikesminister Hillary Clinton? Här står det klart det är Obama själv som sköter de centrala delarna av utrikespolitiken, medan Clinton har en tydlig andraplansroll.
– I de flesta frågor spelar Clinton inte någon oberoende roll, och hon tillhör inte heller Obamas inre krets. Det kan jämföras med Condoleezza Rice, som stod George W Bush mycket nära, även privat, men inte hade någon ledande roll. Det mesta sköttes från Vita huset, eller - när det gällde kriget i Irak - från försvarshögkvarteret Pentagon. Hillary Clinton begränsas dessutom av att presidenten har en rad egna sändebud till konflikthärdar som Irak, Iran, Mellanöstern och Afghanistan. De tillhör formellt State Department (utrikesdepartementet), men i praktiken rapporterar de till presidenten.
Under sitt första halvår var Clinton nästan osynlig, men nu har hon långsamt börjat ta för sig. En faktor som på ett avgörande sätt påverkar relationen Obama-Clinton är att USA i dag har en utrikesminister som är en framstående nationell politiker. Det är inte det vanliga i USA:s historia - och det är unikt att ämbetet innehas av en person som alldeles nyss var en medtävlare till den blivande presidenten.
Andra utrikesministrar i USA:s historia har i regel inte varit partipolitiskt profilerade figurer, utan snarare diplomater, utrikesexperter (som Henry Kissinger och Condoleezza Rice) eller militärer (Colin Powell). Det gör utrikesministerns relation till presidenten speciell.