En klar höstsol letar sig ner mellan de murriga husfasaderna. Klockan har just passerat åtta på morgonen, men i hörnet av Greenwich Street och Park har redan rader av sörjande samlats. Främst står John Moreira från Long Island med sin buskiga mustasch, sin medfarna brandhjälm och jeansvästen prydd med emblemet för hans och kollegornas motorcykelklubb "Riders of Fire MC". Han förlorade 14 vänner och arbetskamrater när tvillingtornen föll.

- Jag kom hit för att be för dem jag har mist och vars familjer lider alla helvetets kval, säger han.

I hundratal sluter de under stillhet upp bakom honom för att komma nära polisens avspärrningar mot Ground Zero. Välskräddade herrar på väg till finanshandeln vid Wall Street. Tonåringar som valt att skolka på morgontimmarna för att få vara här. Mormödrar med blöta kinder och bilder på sina omkomna barnbarn i händerna.

Pocketkamerorna knäpps försynt intill pressfotografernas rasslande. Överläppar darrar och gråten sväljs ner, men bortsett från kamerorna och klämtandet från klockorna i St Pauls kapell runt hörnet är det alldeles tyst. Exakt 08.46 - tidpunkten då det första planet träffade norra tornet - inleder så en grupp skolbarn minnesceremonin vid katastrofplatsen genom att läsa upp namnen på de döda.

Namnlistorna följs av tysta partier som markerar nästa krasch respektive när tornen rasade.

Moreira stiger fram till kollaget av bilder, flaggor, teckningar och skrivna hälsningar till de omkomna som tejpats upp på staketet intill det forna World Trade Center. Han knäböjer och mumlar fram sin hälsning. Torkar sina ögon med bakisdan av handen och banar sig sedan bort genom leden mot sin Harley-motorcykel för att åka till jobbet.

New Yorks brandkår är som en storfamilj, förklarar han. Barn och fruar deltar aktivt i gemensamma aktiviteter och vänskapsbanden knyts hårt genom både arbete och privat umgänge. Det är en bindning som inte går att förstå för utomstående.

- Flera av dem som dog träffade jag redan som tonåring i tävlingar för brandmansaspiranter. Vi har känt varandra i decennier. Men det handlar faktiskt inte längre om offren för terrorattacken. Dom är borta och dom visste att det här jobbet innebär att man när som helst kan dö. Men deras familjer finns kvar och det är dom som lider; fruarna som inte kan titta på sina barn utan att påminnas om vad de mist, dom som ännu inte fått ersättning, dom som inte orkar tänka framåt, betonar han.

- Men Amerika kommer att klara av det här... fast att vi kan se framåt och gå vidare betyder inte att vi kommer att glömma.

Traumat består. Den flygburna attacken den 11 september har ärrat den amerikanska samhällskroppen på ett sätt som mediebevakningen i omvärlden sällan lyckats beskriva. En färsk opinionsundersökning i New York Times/CBS visar att 34 procent av de tillfrågade i New York fortfarande är "nervösa och skärrade" av händelsen. Hela 68 procent tror att terrorister kommer att angripa New York igen. Rädslan har stannat kvar och misstron mot myndigheternas förebyggande arbete är utbredd.

USA är ett annat land i dag än det var innan de mattknivsbeväpnade kaparna inledde sina självmordsuppdrag. September månad är inte längre bara den gulnande början på hösten fylld av Labor Dayutflykter och nya skolterminer, utan i lika hög grad 11-septembermånaden - en sotsvart hållpunkt i almanackan.
Ändå tycks en viss trötthet ha infunnits sig på Manhattan.

Det massiva sorgearbetet och hyllningsceremonierna i tv har antagit proportioner som inte alla omfamnar. Många upprörs inte minst av hur katastrofen används som politiskt slagträ. I dagarna har de boende intill Ground Zero dessutom luftat oro för att området riskerar att förvandlas till en morbid turistattraktion som varje dag lockar busslaster med videoförsedda turister och försäljare av souvenirer.