En snabbenkät på Berlins gator bekräftar bilden av Tysklands kristdemokratiska ledare Angela Merkel.
Hon företräder sitt land på ett bra sätt, utländska statsmän lyssnar på henne. Senast var det den amerikanske presidenten Barack Obama som i fredags sa att kanslern var ”praktisk, smart och att man kan lita på hennes ord”.

Angela Merkel är i dag Tysklands populäraste politiker och när hennes inte lika populära parti CDU nu förbereder förbundsdagsvalet i september offrar man inte mycket tid på att utarbeta eller förankra något valprogram – Angela Merkel är programmet och dagens valkongress är effektivt kort. Den börjar klockan 11 och avslutas knappt tre timmar senare med att man sjunger nationalsången tillsammans.

Dessförinnan ska Angela Merkel tala. Sannolikt blir det som vanligt – Merkel sätter sakligheten främst, vädjar sällan till känslorna och inhöstar pliktskyldiga applåder.
På en CDU-kongress är Angela Merkel som en främmande fågel. Det finns ingen värme runt henne. Hon är inte uppväxt i partiet och har aldrig riktigt rotat sig. Men partiet behöver henne som vallokomotiv.

Hennes hjärtefrågor är inte heller desamma som partiets. Merkel ser exempelvis hur det kraftigt åldrande Tyskland inte längre kan låta sina kvinnor gå hemma, inte heller kan tiotusentals ungdomar med invandrarbakgrund varje år lämna skolan utan betyg.
Daghemsutbyggnad och integration är inte frågor som slår i CDU. Skattesänkningar står högre i kurs.

Man kan misstänka att det är för att få tyst på sina belackare, framför allt från det bayerska systerpartiet CSU, som Angela Merkel gått med på att skriva in skattesänkningar i programmet – trots att statsskulden växer rekordsnabbt i krisens spår.
Mönstret känns igen från hennes första fem år som regeringschef.
Under valrörelsen 2005 bedrev Angela Merkel en kampanj med snarast nyliberala förtecken. Det höll på att sluta illa.
Socialdemokraterna var ytterst nära att ta igen det till synes ointagliga försprånget i opinionsmätningarna.

Nyliberalen Angela Merkel finns inte längre.
Kritiska betraktare påpekar i stället att Angela Merkel under sina år som regeringschef i koalitionsregeringen med Socialdemokraterna inte tagit strid för en enda borgerlig ståndpunkt.
Antingen har hon avvaktat i hopp om att stormen ska blåsa över. Eller så har hon gett med sig.

Samma betraktare noterar också att hennes närmaste företrädare, Helmut Kohl och Gerhard Schröder, inte heller satte några spår förrän de blivit omvalda.
Att bli omvald är ett bekräftande som ger auktoritet.
Just nu talar allt för att Angela Merkel får chansen att sätta sina spår.