Detta kungjorde Sydafrikas president Thabo Mbeki på tisdagen i parlamentet i ett svar på sanningskommissionens slutrapport. Därmed har Sydafrikas unika, beundrade, försoningsprocess nått sin logiska slutpunkt.

Mest bisarrt i sammanhanget, kan tyckas, är att det i slutändan ankommer på dessa gamla anti-apartheidkämpar, som numera befolkar Sydafrikas regering och parlament, att sätta en prislapp på lidande och död som apartheidstaten var skyldig till.

De flesta i den ANC-ledda regeringen var själva offer för apartheids diskriminering och godtycke. De satt i fängelse, de torterades, de gick i exil, de hade nära släktingar som dödades och i en del fall försvann spårlöst – inklusive president Mbekis egen lillebror.

För många av offren är 33.000 kronor en skymf. Deras liv är förstörda och många är bittra över att få vad de betraktar som kaffepengar samtidigt som den nya makteliten glider omkring i fyrhjulsdrivna Mercedesjeepar.

Duma Khumalo, en av de så kallade Sharpeville Six som jag talade med häromveckan, väntade sig till exempel att få tillräckligt mycket skadestånd för att han skulle kunna ha råd med mediciner och terapi för resten av livet. Han satt orättfärdigt i dödscell i Pretoria i sju år och var blott 15 timmar från att hängas.

President Mbeki gav andra intressanta besked. Regeringen har inte tänkt att ge några fler amnestier. Alla mord som inte erkänts hos Sanningskommisionen hamnar nu på den allmänne åklagarens bord.

Ingen kan längre räkna med beskydd – varken förre presidenten PW Botha eller de flesta andra före detta ministrar i tidigare apartheidregeringar och i stort sett varenda apartheidgeneral.