En efter en har arabvärldens diktatorer fällts av folkets protester. Den "arabiska våren" har snabbt ritat om regionens politiska karta. Om 2011 var upprorens år blir 2012 valens.
Massiva demonstrationer mot korruption, fattigdom och diktatur har svept från land till land under året som gått. Tunisiens Zine El Abidine Ben Ali, Egyptens Hosni Mubarak, Libyens Muammar Gaddafi och Jemens Ali Abdullah Saleh har alla tvingats från makten. Andra har, i alla fall tillfälligt, med reformlöften lugnat stormen medan Syriens president Bashar al-Assad med blodig repression kämpar för sin överlevnad.
Omvärldens länder, som ofta åtnjutit goda relationer med arabregimerna, har tvekat innan de ställt sig bakom upproren.
Affärsrelationer har stått på spel men även hot om regional instabilitet, religiös splittring och terrorism — faror inte minst påtalade av regimerna själva — har oroat. För Israel som länge såg Egypten som en vän har nervositeten spätts på av palestiniernas sökande efter godkännande som egen stat i FN.
Frågan om vilken framtid som väntar de protestdrabbade länderna har satt djupa veck i många pannor, men demonstranter har avfärdat risken för mullastyre av iransk modell.
I stället är det Turkiets moderata islamister AKP som har förts fram som föredöme, även om alla inte låtit sig övertygas.
Det första landet som gick till valstugorna var Tunisien. Det moderata islamisterna al-Nahda (Ennahda) segrade, något som vissa sett som en fingervisning om framtiden i andra länder. Även i de egyptiska valen tycktes Muslimska brödraskapet knipa lejonparten av parlamentsstolarna.
Egyptens parlamentsval avslutas i januari, medan det till juni planerade presidentvalet kan tvinga militären lägga korten på bordet gällande makten i landet.
I Libyen löper tidsfristen för en ny konstitution ut i juni, och val ska hållas sex månader därefter. Libyernas ledare väckte oro i väst när sharia pekades ut som källa till lagstiftning, men de har sedan dess försäkrat att moderat och inte extremistisk islamism är aktuell.
Jemen – länge i ett politiskt limbo där Saleh lämnat landet men inte makten — förbereder sig på val i 2012 med en splittrad opposition, bestående bland annat av gamla socialister, islamister och unga aktivister.
Samtidigt pyr missnöjet i flera länder där protester kvästs eller aldrig på allvar blossat upp, och över regionen kan fortfarande de nu bekanta slagorden höras: "Folket vill att regimen faller!"