Om den folkliga revolten i Tunisien får en dominoeffekt i Nordafrika och Mellanöstern innebär det ett historiskt skifte. Arabvärlden är den enda stora region som ännu inte sköljts med i de demokrativågor som rullat över världen.
En majoritet av världens länder är i dag demokratier, åtminstone i meningen att någorlunda rättvisa val hålls. Efter Berlinmurens fall under 1990-talet föll envälden i Europa, Latinamerika och Asien.
Även Afrika söder om Sahara uppvisar allt fler valdemokratier, även om många av övergångarna från diktatur varit skakiga.
Men på en fläck av planetens yta har den våg av fria val som svept över världen knappt lyckats skölja bort ett enda auktoritärt styre: arabvärlden.
Av Arabförbundets 22 medlemsländer har i dag endast tre någon form av demokratiskt system med fria val: Irak, Libanon och de palestinska områdena. I alla tre är dessutom den politiska situationen ytterst instabil.
I övriga arabiska länder sitter fortfarande auktoritära monarker eller presidenter vid makten, ofta sedan decennier tillbaka. Det finns förvisso skillnader i politiskt system mellan länderna, och det finns grader i bristen på demokrati. Pressfriheten varierar, religionens inflytande är stort i några länder men inte i andra, och militären spelar olika stark roll på maktens tinnar. Men grundregeln är kraftigt begränsad frihet för folket.
Enligt den amerikanska människorättsorganisationen Freedom House kan tre fjärdedelar av världens länder räknas som fria eller delvis fria, medan en fjärdedel är ofria. I arabvärlden är siffrorna omvända. Organisationen skriver i sin årsrapport för 2010 att det fortsatt dåliga facit som noteras för länderna i Mellanöstern och Nordafrika är en källa till oro.
Det är mot den här bakgrunden den tunisiska regimens kollaps är anmärkningsvärd. Somliga bedömare betraktar den folkliga revolten i Tunis som arabvärldens motsvarighet till murens fall. Även om demonstrationer skakar även Kairo, Alger och Amman är det ännu för tidigt att veta om den analogin håller streck fullt ut – att upproret mot enväldena sprider sig över regionen.
En sak tål att påpekas: De arabiska länderna domineras visserligen av islam, men en rad andra muslimska länder i världen har numera demokratiska system, som Turkiet, Indonesien, Pakistan och Bangladesh.
Texten har justerats.