Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Arabvärldens motsvarighet till murens fall

Det som hänt i Kairo kommer att kallas arabvärldens motsvarighet till murens fall. För det egyptiska samhället, som bytt skepnad på 30 år, blev en 82-årig despot i landets ledning till slut kränkande. Att USA lämnat kalla krigets reflexer och slutat styras av islamismskräck har haft avgörande betydelse.

Det är omöjligt att överskatta den egyptiska revoltens betydelse för arabvärlden i stort. Egypten har lika mycket människor som resten av Nordafrika, och landet är Mellanösterns kulturella och politiska centrum. Om det inte redan skedde i Tunis den 14 januari så kan man nu säga att arabvärldens Berlinmur har rasat. Precis vilka följderna blir kan vi bara ana, men mycket talar nu för att 2011 blir de arabiska folkens år.

Låg amerikanska påtryckningar bakom? Det dröjer innan vi säkert kan veta vad som fällde det slutliga avgörandet i maktkampen bakom Mubaraks avgång, men det är ingen tvekan om att USA:s hållning har spelat en enormt betydelsefull roll. De båda länderna är varandras viktigaste partner i regionen, och USA pumpar in miljardbelopp i militärt och annat stöd. Egypten har i 30 år setts som en ovärderlig rådgivare och medlare i Mellanösternkonflikten.

Obamaadministrationen har gått balansgång sedan den 25 januari. I början av processen var man inte alldeles tydlig med att demonstranternas krav måste tillmötesgås. Men det viktiga är att fredspristagaren Barack Obama aldrig slirade in i kalla krigets gamla banor och satsade allt på den andra hästen: stabiliteten i en lojal diktator – enligt devisen ”han är en skurk, men han är vår skurk”.

Till slut var Washingtons budskap tydligt: inled övergången till demokrati nu. Man förstod hur långt förskjutningen gått när den egyptiska utrikesministern häromdagen irriterat utbrast att USA inte skulle lägga sig i Egyptens inre angelägenheter.

Islamismen har varit ett spöke i den amerikanska ledningen ända sedan den utrikespolitiska mardrömmen med Iran inleddes 1979. Nu har man av allt att döma insett att allt inte behöver bli Iran. Man har erfarenheterna från det regerande AKP i Turkiet att referera till, liksom den positiva övergången från diktatur till demokrati i Indonesien. Och Muslimska brödraskapet i Egypten har närmast slagit knut på sig självt i sina försäkringar om att man inte är ett hot och inte ens aspirerar på presidentposten.

Nu vidtar en lång och slingrig väg mot omvandling av det egyptiska samhället, som aldrig upplevt verklig demokrati. Det handlar naturligtvis om så mycket mer än bara val. Demokrati är rättssamhälle, fria medier och trista utredningar – i grund och botten handlar det om en uppsättning vanor, för att citera DN-kollegan Nathan Shachar. Dessa vanor sätter sig inte på många år, men någon gång måste de börja praktiseras.

En detalj i demokratin, som är så självklar för oss i den fria världen att vi knappt reflekterar över den, är opinionsmätningar. Hade massdemonstrationer ägt rum i Sverige, Tyskland eller USA hade mätningar publicerats oavbrutet om vad folk tycker om protesterna. I Egypten fanns bara en möjlighet att visa detta: Att rösta med fötterna, att bokstavligen gå ut på gator och torg – forum, som romarna kallade det.

Hade det funnits fristående opinionsinstitut i landet hade Mubarak möjligen fattat vinken redan för tre veckor sedan. Att döma av hans tal på torsdagskvällen trodde han, osannolikt nog, att den tysta majoriteten i landet var tillräckligt orolig för kaoset i Kairo för att fortsatt lita på den gamle.

Om inte det raseri som följde gav honom en fingervisning om stämningsläget borde de ännu större demonstrationer och strejker som ägde rum på fredagen ha gjort det, inte bara i Kairo utan även i Alexandria, Ismailia, Suez och andra städer. Glädjevrålet från miljoner strupar när avgångsbeskedet kom var den ultimata opinionsmätningen.

Allt tyder på att resningen i Egypten är en genuin folklig revolt. Beskrivningarna av händelseförloppet har ofta handlat om spelteoretiska resonemang om hur stormakter, armé och islamister ställer sig. Men under de decennier då vi fokuserat på Mellanösterns läggspel har något mycket mer fundamentalt hänt: många av länderna i regionen har genomgått dramatiska samhälleliga förändringar:

Tunisien och Egypten har högre BNP per capita än Ukraina, där en annan revolt ägde rum för några år sedan. Egyptiska kvinnor går i skola sex år längre i dag än på 1970-talet, barnadödligheten har rasat, utbildningsnivån har höjts och – inte minst – tio år efter al-Jazirarevolutionen har människor från Casablanca till Muskat vant sig vid att få veta vad som händer i världen, när det händer.

Ledare som behandlar sådana befolkningar som barn blir till slut irrelevanta. En 82-årig envåldshärskare blev till slut helt enkelt kränkande för ett upplyst folk som egyptierna. ”Kan han inte gå någon gång så att det här landet äntligen blir vårt”, som en demonstrant uttryckte det.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.