17 december

På morgonen får den 26-årige gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi sin vagn konfiskerad i staden Sidi Bouzid i centrala Tunisien. Frustrationen över korruptionen och arbetslösheten är redan stor bland unga tunisier och för Bouazizis del blir detta för mycket. Mitt på dagen tänder han eld på sig själv framför den lokala regeringsbyggnaden. Arton dagar senare dör han.

18 december

Över hela Tunisien startar massiva folkliga protester med strejker, upplopp och fredliga marscher. Under flera veckor försöker regimen växelvis slå tillbaka och blidka demonstranterna med olika eftergifter. Mohamed Bouazizis handling får snart fart på revolutionens vindar i många andra länder. Det tunisiska upproret får namnet Jasminrevolutionen.

28 december

I Algeriet börjar regimkritiska röster göra sina röster hörda. En vecka senare, onsdagen den 5 januari, övergår protesterna i landsomfattande och flera dagar långa kravaller där flera personer dör. Samma dag startar fredliga protester i Djibouti där säkerhetsstyrkor väljer att slå tillbaka med tårgas och gummikulor under månaden som följer. Hittills har tre djiboutiska oppositionsledare frigivits, medan en gripits.

14 januari

Tunisiens Zine el Abidine Ben Ali, som styrt landet sedan 1987, flyr till Saudiarabien. Hans löfte om att inte ställa upp i nästa val räckte inte för de massor som vill se ett nytt Tunisien. Flykten ger tunisierna glädjerus och oppositionen i andra länder får intyg på att det verkligen går att fälla en odemokratisk statsapparat.

18 januari

Jemenitisk opposition samlas i huvudstaden Sanaa, men också i landets södra delar av landet som historiskt är kritiskt till president Ali Abdullah Saleh. Nio dagar senare protesterar över 15.000 personer bara i Sanaa, främst vid universitetet. Den 3 februari, på ”Vredens dag”, hade antalet och omfattningen växt ytterligare.

21 januari

I Jeddah, Saudiarabien, demonstrerar hundratals människor mot kungahuset Saud. Den direkta orsaken är översvämningar som dödat elva personer, men missnöjet är långvarigt och uttrycks i önskemål om att ersätta statsskicket med en konstitutionell monarki och om insatser mot korruption, arbetslöshet och förmögenhetsklyftor.

25 januari

I Egypten startar på den egyptiska polisens dag ett uppror mot polisbrutaliteten mot demonstranter framför inrikesministeriet. Den revolution som följer bär datumets namn. En vecka tidigare hade advokaten Mohamed Farouk Hasan som den första av flera egyptier, likt tunisiske Bouazizi, tänt eld på sig själva i protest mot en rad socio-ekonomiska orättvisor. Ungdomsrörelsen 6 april bidrog starkt till protesternas kraft och liksom i många andra moderna regimkritiska sammanhang spelar sociala medier en stor roll i nyhetsspridningen, men också i bibehållandet av protesternas styrka.

26 januari

Jordaniens muslimska brödraskap kallar ett brett spektrum av oppositionella grupper till demonstrationer mot Kung Abdullah II och hans ministrar. Den 1 februari sparkar kungen hela regeringen. Därtill har demokratiska reformer av olika slag lanserats, men de är till stor del ännu under diskussion.

27 januari

2009 präglades Iran av oppositionens högljudda protester. Den så kallade ”gröna rörelsen” får nu förnyad kraft av de arabiska ländernas demokratirörelser. Demonstrationstillstånd söks men tillåts som väntat inte. Demonstrationer hålls ändå runtom i landet den 14 februari och vid flera tillfällen senare. Några personer dödas och oppositionsledare sätts i husarrest. Mahmoud Ahmadinejads regim har inte erbjudit några eftergifter.

28 januari

Strax efter fredagsbönen inleds ”Vredens fredag” i Egypten. Hundratusentals människor samlas på Befrielsetorget i Kairo – protesternas epicentrum – och i andra större städer. Demonstrationernas omfattning får många att börja tro på revolution. Oppositionsledaren Mohammed ElBaradei återvänder från utlandet. Polisen drar sig tillbaka från gatorna, och regimen beordrar militären att upprätthålla ordningen.

3 februari

Denna ”Vredens dag” i Jemen samlas tiotusentals människor i både huvudstaden Sanaa och på andra håll i landet. Jemenitisk opposition hade då protesterat i växande omfattning sedan den 18 januari, men gradvis hade intensiteten förskjutits från huvudstaden till landets södra del, som historiskt är kritisk till president Ali Abdullah Saleh. Under följande veckor blir protesterna stundtals hårt motade av säkerhetsstyrkor och hittills har det bekräftats att åtminstone sex personer har dödats. De eftergifter Saleh erbjudit anses vara för få och små, eftersom bland annat just Salehs avgång är ett av kraven.

11 februari

Egyptens Hosni Mubarak avgår. Under de veckor som protesterna riktats mot honom och hans regim hade flera försök till eftergifter gjorts. Liksom Tunisiens Ben Ali hade Mubarak försökt stilla folkets missnöje med löften om att inte ställa upp för omval, konstitutionella reformer och ett nytt regeringskabinett. Oförtrutna protester och avhopp från flera tidigare Mubaraktrogna tjänstemän bidrog till att beslutet var oundvikligt. Avgörande var dock att militären vägrade rikta vapen mot den egna befolkningen.

13 februari

I Somalias huvudstad ger sig hundratals ungdomar ut i protester som fortsätter ett par dagar, men deras ambition att uppnå vad motsvarande grupper åstadkommit i Tunisien och Egypten grusas. Den enda reaktionen hittills från regimen är premiärminister Mohammed Abdullahi ”Farmajo” Mohammeds ursäkt för de fyra demonstranterna som dött.

14 februari

Oppositionella hade tidigt satt Bahrains nationaldag som datum för samlade protester mot kungafamiljen Khalifas regim som framgångsrikt söndrat landets befolkning genom att elda på skillnader mellan den härskande sunnigruppen och landets shiamajoritet. Demonstrationernas centrum var vid Pärlrondellen, men den ägde rum på flera andra håll. Vid åtminstone sju tillfällen har protesterna mötts med dödligt våld, men de har ändå fortsatt. På kravlistan står premiärministerns avgång, rättssäkerhet samt andra demokratiska och ekonomiska reformer. Kungens åtgärder – ekonomiska lättnader och sparkade ministrar – har hittills långt ifrån tillfredsställt demonstranterna.

15 februari

Libyens regimkritiska krafter manifesterar sin inställning till ledaren Muammar Khaddafi genom att demonstrera i andrastaden Benghazi i landets östra delar. Det är också därifrån som oppositionen senare gradvis rapporteras ta över stad efter stad västerut mot Khaddafis Tripoli. Landet stängs mer eller mindre helt, varför de regimtrogna truppernas framfart är svår att bekräfta. En tidig uppgift om att Khaddafi hyrt in utländska legosoldater har bekräftats. Olika källor talar om hundratals eller över tusen dödade. Konfrontationen mellan folk och regim utvecklas till den blodigaste och våldsammaste av alla i sammanhanget.

17 februari

En maning till demonstrationer i Libyen på denna ”Vredens dag” hörsammas i flera städer. Uppmaningen hade börjat i en Facebookgrupp, som snabbt fått tusentals medlemmar. Samtidigt får många människor i Oman får nog av sänkta löner och allt högre arbetslöshet och ger sig ut för att demonstrera. Många bedömare överraskas av protesterna då Oman länge ansetts vara förhållandevis stabilt under den relativt omtyckte Sultan Qaboos styre. Protesterna har fortsatt och haft sitt främsta centrum i andrastaden Sohar. Den 28 februari dödade säkerhetsstyrkor sex demonstranter. Majoriteten av oppositionen kräver insatser mot arbetslösheten, de låga lönerna och korruptionen. Man kräver också demokratiska reformer och åtal mot korrupta ministrar.

24 februari

Algeriet häver det undantagstillstånd som infördes i februari 1992. Sedan de blodiga kravallerna i januari har regimen utlovat insatser mot arbetslösheten, åtgärder mot de höga matpriserna och den bristande demokratin.

27 februari

Över hundra akademiker och regimkritiker skriver ett öppet brev i protest mot styret i Saudiarabien. Brevet innehåller en rad reformkrav i demokratisk riktning, bland annat jämställdhet. Till den 11 mars utlyses en protestdag under namnet ”Vredens dag”, då för folket uppmanas samlas till demonstationer i demokratisk anda.

4 mars

Revolten i Libyen utvecklas alltmer till ett inbördeskrig. Khaddafitrogna styrkor håller Tripoli och börjar göra försök att ta tillbaka förlorade städer. Strider vid oljehamnen Ras Lanuf i öster och Zawiyah i väster kräver många dödsoffer. Även i Jemen dödas flera personer när protesterna intensifieras i flera städer. I huvudstaden Sanaa ger sig tiotusentals människor ut på gatorna.

7 mars

Efter delvis intensiva strider om strategiska orter längs Libyens kust i väster föreslår Khaddafiregimen samtal med oppositionen, som dock säger nej. Nato utökar sin övervakning av luftrummet över Libyen till 24 timmar om dygnet och diskuterar med USA eventuellt militärt ingripande i landet. I Egypten svärs en ny regering in under Essam Sharaf, som har oppositionens stöd. Även i Tunisien och Oman görs regeringsombildningar efter oppositionellt tryck.