Zjumagul Panabajev, 74 år, sitter i sin jurta och fingrar på en välnött Koran. Han började fiska i Aralsjön redan 1948. På den tiden fanns det outsinliga mängder av alla slags fina fiskar som stör och gös. Nu finns bara en enda art som inplanterades för några år sedan. Större delen av sjön har försvunnit. Troligen för alltid.
Hans pepparkornsögon har bevittnat en av de värsta katastroferna för miljön, hälsan och samhället som mänskligheten har framkallat de senaste århundradena. För inte så länge sedan låg hans nomadbostad ett stenkast från sjön. Nu har Aralsjön skrumpnat ihop och den strand de allt saltare vågorna skvalpar mot ligger 180 kilometer bort. Utanför den ombonade jurtan breder Mujnak ut sig. Mer som en spökstad än den hamn den en gång var.
Zjumagul Panabajev berättar utförligt om sitt liv som fiskare, om de gyllene åren på 1950-talet. Först 1953 övergick han från roddbåt till en lite större fiskebåt, och några år senare riktig stora fartyg.
- Vi fick fartyg, bränsle och nät av staten och fiskfabriken körde för fullt, säger han.
Han drar sig till minnes att vattnet började sjunka kring 1965, men först 1985 försvann det från Mujnak.
Det finns kvar en del fisk i de små smutsiga gölar som blev över när Aralsjön försvann, och de dras upp av arbetslösa fiskare. Fångsten säljs utlagd på slitna dukar i gathörnen. Men det finns ingen möjlighet att kylförvara eller paketera fisken och sälja den i andra regioner.
Orsaken till katastrofen är lika simpel som tragisk. Kommunistpartiets ledning i Moskva anbefallde i slutet av 1950-talet att den uzbekiska sovjetrepubliken drastiskt skulle öka sin bomullsproduktion. För att genomföra detta vansinnesprojekt krävdes kolossala vattenmängder. De två stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja fick offras. Båda rinner upp i bergsmassiven Pamir och Tian Shen i öster och försörjde tidigare Aralsjön med friskt vatten. Ett omfattande kanalsystem byggdes för att avleda flodernas vatten till öknar och stäpper som skulle förvandlas till bomullsodlingar. Samtidigt spreds tusentals ton gödningsmedel och växtgifter på bomullsfälten. Det dröjde inte länge förrän Aralsjön började krympa.
Aralsjön, som en gång utbredde sig över 65 000 kvadratkilometer (ungefär 12 gånger större än Vänern) ligger i både Uzbekistan och Kazakstan. Det som återstår av sjön har nu blivit tre separata sjöar, varav den nordligaste ligger på kazakiskt territorium.
Regeringarna i de fem självständiga stater som uppstod i Centralasien efter Sovjetunionens fall - Uzbekistan, Kazakstan, Kirgisistan, Tadzjikistan och Turkmenistan - inser givetvis katastrofens orsaker. Men behovet av exportintäkter och hårdvaluta har gjort att varken Uzbekistan eller Turkmenistan förmår att bryta med den enkelspåriga satsningen på bomull.
Därför fortsätter Aralsjön att krympa. Och de heta ökenvindarna sprider det giftiga dammet till människor och djur i Karakalpakstan, den fattigaste regionen i Uzbekistan.
- Bara under det senaste året har sjön dragit sig bort ytterligare 500 meter, säger Tim Liddle, projektsamordnare på MSF, Läkare utan gränser, i Karakalpakstans huvudort Nukus, som ligger 15 mil söder om den forna hamnstaden Mujnak. MSF driver ett tbc-projekt i Karakalpakstan. Problemet är gigantiskt; av republikens befolkning på 1,5 miljoner har mellan 80 000 och 100 000 tuberkulos, och av dessa lider 15 procent av den svårbehandlade, multiresistenta typen av sjukdomen.
Den högsta frekvensen tbc finns bland de invånare som bor i närheten av Aralsjön. Kopplingen mellan sjukdomarna och den förgiftade och salta miljön är inte oomstridd, men Tim Liddle är övertygad om att den höga tbc-förekomsten är starkt relaterad till sjön.
- Det vatten de dricker har en salthalt på 1,3 procent, enligt våra mått är det saltvatten som vi inte ens skulle vattna med. De försvagar funktionen i lever och njurar och gör människor mottagliga för olika sjukdomar.
Utöver tbc drabbas befolkningen av andra sjukdomar i luftvägarna. De regelbundna sandstormarna tar med sig giftigt damm, och tillsammans med det dåliga dricksvattnet och undernäringen har det medfört blodbristsjukdomar, ökat antal cancerfall och hög barnadödlighet.
Vid utfarten från Nukus norrut mot Aralsjön pekar chauffören Marat över ett slättland som breder ut sig framför oss. Detta var en gång Amu-Darja, en av Asiens mäktigaste floder, som var flera hundra meter bred just här.
Vi kör över en lång bro, men under oss finns bara vitgrå sand och några spinkiga rännilar av lerigt vatten. På sina ställen ser det ut som om det har snöat. Men det vita är en skorpa av salt.
Marat minns sin barndoms söta, saftiga vattenmeloner som växte ur traktens feta jord. Nu är här sterilt.
På 1970-talet var fisken från Mujnak känd över hela Sovjetunionen.
Marat berättar om hur en av hans vänner besökte Moskva och ställde sig i en av dåtidens kilometerlånga köer. När han kom fram visade det sig att det var fiskkonserver från Mujnak alla hade köat efter, burkar från det sovjetryska imperiets näst största fiskkonservfabrik. I dag är fiskfabriken stängd sedan länge.
I utkanten av staden förkunnar ett flagnande monument att det var härifrån som Karakalpakstans unga män avseglade 1941 för att slåss och stupa i andra världskriget. Nu finns inget vatten nedanför kajkanten. Så långt ögat kan se är det torrlagd sjöbotten av stäpp och grästuvor. Vid horisonten mängder av förvridna, rostiga skeppsvrak.
Bortom horisonten är miljökatastrofen än värre: i återstoden av sjön ligger salthalten på 60 gram per liter vatten, mer än i en salt ocean. Mitt i Aralsjön låg en gång den lilla ön Vozrozjdenie ("Återfödelse"); nu är den hopväxt med fastlandet. Där finns en övergiven anläggning för biologiska stridsmedel som Sovjetunionen drev i största hemlighet, eftersom det stred mot internationella konventioner. Under 50 år producerade sovjetiska forskare dödliga biologiska vapen - som pest, smittkoppor och mjältbrand - och många är övertygade om att en del av det spreds i omgivningen. Under glasnostepoken i slutet av 1980-talet försökte den sovjetiska militären dölja vad som pågått och hällde tonvis med kalk över behållarna med mjältbrandsbakterier.
Amerikanska forskare som tog jordprover från Vozrozjdenie 1997 hittade livskraftiga mjältbrandssporer. Om sporer har överlevt är det möjligt att smådjur, fåglar och fisk smittades och kan föra den vidare.
Yusup Kamalov, ordförande i rörelsen "Förbundet för försvar av Aralsjön och Amu-Darja" i Nukus, betraktar Aralsjön som förlorad, åtminstone för överskådlig tid.
- Läget där har varit känt länge, så det upptar inte våra tankar så mycket nu. Värre är att situationen med vattnet i Amu-Darja, säger han.
Hans medarbetare Izzet Aimbetov understryker att oron nu främst gäller vattenkvaliteten.
- Främst för alla gifter som löses ut i vattnet från risfält och bomullsodlingar. Det sprids tio miljoner kubikmeter pesticider varje år. Och fenoler, salter, tungmetaller och gödselmedel spolas av varje vår från den salta jordskorpan och går ner i floden.
Enligt Izzet Aimbetov råder i grund och botten ingen brist på vatten i Centralasien. Problemet är att det inte används rationellt.
- Vattnet är "gratis", vilket betyder att det inte finns någon marknad, och det kommer därmed i händerna på de fem staternas motstridiga intressen, på bekostnad av miljön.
De räknar upp de fyra största hoten mot områdets möjligheter att återhämta sig:
"Gyllene sjön", en jättelik vattenreservoar i Karakum-öknen, som Turkmenistans president Saparmurad Nijazov planerar. Den ska fyllas med vatten från Amu-Darja.Tadzjikistans planer på att bygga en stor kraftverksdamm uppströms Amu-Darja.Ett gammalt sovjetisk-afghanskt avtal som ger Afghanistan rätt att ta tio procent av Amu-Darjas vatten.Moskvaborgmästaren Jurij Luzjkov, som har blåst liv i den snurriga gamla sovjetiska idén om att vända Sibiriens floder söderut, Syftet med flodvändningen är inte omtanke om miljön, utan ett ännu intensivare jordbruk.Vad kan då göras? Yusup Kamalov anser att bönderna måste frisläppas från det statliga tvånget att producera bomull. Även om de formellt är privatbönder har åklagarna rätt att åtala jordbrukare som inte uppfyller planmålen.
- Det är en sovjetisk kvarleva, rena Gulag. Det är till och med värre, för nu har bönderna fråntagits sina privata lotter och allt ska ingå i planen. Och fortfarande tvingas alla studenter och skolbarn från sjunde klass ut på två månaders slavarbete vid bomullsskörden varje år. Just som det var när vi var unga. Då sprutade flygplan kemikalier på oss.
Zjumagul Panabajev har nu varit pensionerad i mer än tio år. Han har sett hur områdets försörjningsmöjligheter har utplånats på mindre än en generation. En stor del av den arbetsföra befolkningen har rest ifrån Mujnak. När fiskerikombinatet stängde för tre år sedan försvann 1 500 arbetsplatser i ett slag.
- Nu är alla som är kvar här arbetslösa. Folk åker till Ryssland och Kazakstan, där de kan försörja sig och skicka hem pengar. Två av mina fyra söner bor i Kazakstan. Någon framtid för dem eller alla mina barnbarn kan jag inte se här.