Årets cyklonsäsong i Atlanten blev en av de tre mest aktiva sedan 1800-talet. Men det har inte märkts så mycket, för det flesta ovädren höll sig ute till havs. I östra Stilla havet var däremot årets säsong den lugnaste sedan satellitmätningar inleddes.
Den atlantiska cyklonsäsongen, som brukar räknas som halvåret mellan den 1 juni och den 1 december, var en ”vänlig jätte”, enligt den amerikanska vädermyndigheten NOAA.
Det bildades i år 19 atlantiska cykloner som var starka nog att namnges, vilket ger en delad tredjeplats tillsammans med åren 1887 och 1995. (Rekordet innehas av säsongen 2005, ”Katrina”-året, då 27 cykloner namngavs.) Av dessa nådde 12 orkanstyrka, varav fem klassades som orkaner av minst kategori tre, dvs med vindstyrkor på över 49 meter per sekund. I genomsnitt bildas sex orkaner under säsong i Atlanten, inklusive Karibiska havet.
Imponerande statistik, men de stora rubrikerna har till stor del uteblivit. Det beror på att majoriteten av ovädren har hållit sig ute över havet. Karibiens öar (”Tomas” över Haiti) och Mexiko (”Alex”) har drabbats, medan det medietäta USA knappt alls har berörts av ovädren.
En stor andel av cyklonerna bildades så pass långt österut i Atlanten att de hann göra den avvikelse åt norr, som är vanlig i deras rörelsemönster, innan de nådde den amerikanska landmassan.
På den andra sidan Nordamerika, i östra Stilla havet, har samtidigt bara sju namngivna oväder bildats, varav tre med orkanstyrka. Båda antalen är de lägsta i östra Stilla havet sedan satellitmätningar inleddes i mitten av 1960-talet. I genomsnitt namnges där 15 tropiska cykloner per säsong, och nio är det normala antalet orkaner.
NOAA förklarar både den intensiva aktiviteten i Atlanten och de lugna förhållandena i Stilla havet med väderfenomenet La Niña, som varit kännbart under året.