Han borrar sina intensiva bruna ögon i mig när han säger:
- Vi vill inte ha hämnd, vi vill bara ha sanningen. Vi har utsatts för en psykisk våldtäkt, och vi blir aldrig desamma igen, men vi måste försöka återgå till vardagen.
Ashraf el-Hojouj satt inspärrad i en bur i tre dygn tillsammans med tre polishundar. För en muslim är detta en hårresande kränkning. Han var skräckslagen inför de stora djuren. Han säger att han till och med våldtagits av polishundar, som tränats till detta beteende.
Han har utsatts för upprepad eltortyr på alla delar av kroppen. Kroppen är full av ärr efter misshandeln. Han har hängts upp i bakbundna armar tills ena axeln hoppade ur led. Han har blivit slagen så han först trodde att han förlorat synen på ena ögat. Hans händer var obrukbara i ett halvår efter att fingrarna pressats samman medan stålvajrar vreds runt mellan dem.
Han förvägrades Koranen och beskylldes för att vara kristen eller jude.
Den 24 juli blev han och de fem bulgariska sjuksköterskor som dömdes till döden för samma brott frigivna och flugna till Bulgariens huvudstad Sofia, efter år av intensiva förhandlingar och påtryckningar från Bulgarien, EU och ett antal EU-länder.
I drygt två veckor har Ashraf el-Hojouj nu talat - med medierna, med vänner och bekanta, med sina föräldrar och systrar - ja, med alla som hör av sig, om de övergrepp den libyska staten utsatt honom och hans fem medfångar för.
Hans blick är skarp och koncentrerad. Allt han säger är genomtänkt och välformulerat. Han är välklädd, intensiv, på språng hela tiden och talar flytande engelska. Han ter sig världsvan och han visar starka känslor, som han dock håller under hård kontroll. Han är som en vandrande tryckkokare.
Men hur mår han? Och hur orkar han?
- Jag vet inte. Jag pratar så länge jag orkar, och än så länge orkar jag. Jag vill bara berätta sanningen om hur vi blev behandlade av den så kallade rättsapparaten i Libyen.
Han tar emot en journalist i timmen och hade just sett sin egen halvtimmes intervju i den stora saudiska tevekanalen Al-Arabiya när vi träffar honom i hans föräldrahem i Woerden en bit utanför Rotterdam i Holland. Det betyder att hans version nu också når ut till en arabisk publik. Den arabiska världen har inte ställt upp till hans försvar under dessa svåra år, de har endera tigit eller accepterat de libyska domstolarnas och Libyens president Khaddafis version.
Till skillnad från sina bulgariska kolleger, som han inte kände alls förrän de alla satt bakom galler, var han övergiven av alla stater och maktcentra i sin hemregion, tills EU tog sig an hans fall och lovade honom lika mycket stöd som sköterskorna. Detta är han EU innerligt tacksam för, i synnerhet utrikeskommissionären Benita Ferrero-Waldner som besökte honom i fängelset redan i maj 2005.
Mitt under intervjun i föräldrarnas röda soffgrupp där den stora teven står på konfronteras Muammar Khaddafis mest framträdande son och sannolike efterträdare Saif el-Islam med Ashrafs anklagelser av den andra arabiska tevejätten Al-Jazira. Alla i rummet tystnar och lyssnar, och får höra honom erkänna både att de sex medicinarna utsattes för tortyr och att hivinfektionen fanns på el Fatah-sjukhuset innan de sex ens hade satt sin fot där. Dessutom får de veta att ett hiv-fall tillkommit efter att de gripits.
Detta borde nästan avsluta diskussionen, de sex har fått medhåll från högsta libyska instans, från den man som från libyskt håll drev fram deras frigivning och utlämning till Europa, väl medveten om att Libyen aldrig skulle betraktas som rumsrent i väst så länge de sex utlänningarna satt inlåsta i ett libyskt fängelse. Han visar sig nu också vara på det klara med att de blivit dömda i en politisk rättegång med falska bevis.
- Han vet och han har alltid vetat det, säger Ashraf el-Hojouj, men han är manipulativ. För flera månader sedan medgav han tortyren, sedan tog han tillbaks det och sa att vi utsatts för stark press, bara.
Ashraf el-Hojouj kräver nu ekonomisk ersättning för åtta förlorade år, tortyr och en saboterad yrkeskarriär - han äger inte ett enda papper på sina långa läkarstudier. Han tänker också försöka få rättegången granskad av FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Men hur känns det inombords? Äntligen fri men för evigt märkt av åtta och ett halvt års själslig och fysisk tortyr.
- Total frid, svarar han. Men ska jag vara ärlig så har jag sovit dåligt sedan jag började prata med medierna om mina år i fängelse. Jag tvingas uppleva alla hemskheter på nytt. Men som läkare vet jag ju att har man en varböld så måste man skära upp den och släppa ut varet, annars blir man inte frisk.
Han hann aldrig bli helt klar med sin läkarexamen. Han hade två månaders praktik kvar på libyska sjukhus när han i januari 1999 blev kallad att infinna sig hos polisen. Intet ont anande gick han dit, och kom inte hem igen. I Libyen har han inget hem längre, däremot både i Bulgarien och i Holland, dit hans familj flydde efter sex år av förföljelser, hot och mordförsök. Även dessa hot mot familjen erkände Saif el-Islam i teveintervjun.
Ashraf el-Hojouj är visserligen av palestinskt ursprung, men han var den mest lojale libyske medborgare Muammar Khaddafi kunde önska sig. Från sju års ålder och fram till gripandet var han medlem av ledarens egen stödkår, revolutionskommittéerna, som svurit honom livslång trohet.
- Jag var hjärntvättad, säger han. Men hela min familj var tacksam över att vi fick leva, studera och arbeta i Libyen - vi är ju palestinier utan eget hemland. Men det betydde också att jag var ett lättfångat offer i denna komplott, för jag har ingen stat bakom mig, ingen som skyddar mig. Tvärtom, den palestinske ambassadören i Tripoli skrev i ett brev till Arafat när jag greps och berättade att jag inför honom erkänt att jag arbetade för Israels säkerhetstjänst Mossad och att jag injicerat hiv/aids i flera hundra barn.
- Men jag har aldrig träffat denna man.
Enligt hans egen analys är det denna roll han, palestiniern, fått spela i denna efter stalinistisk förebild konstruerade komplott: som den tänkbara kontakten med israeliska säkerhetstjänsten Mossad och i nästa led med CIA.
De sex ska enligt en teori, framförd av både domstolar och Khaddafi själv, ha varit utsända av CIA och Mossad för att mörda libyska barn. Men Ashraf el-Hojouj påpekar att det fanns sju palestinska barn bland de insjuknade barnen - skulle han kunna skada sina egna? Han berättar också att barnens föräldrar inte testades inledningsvis, medan man sent omsider medgivit att ett tjugotal mammor bär på viruset och hävdar att de smittats av sina barn, vilket är ett föga sannolikt förlopp medicinskt.
- Åren i fängelse var en enda lång mardröm, varje dag var som dag ett, säger han.
Under de tre sista åren i fångenskap hade han tillgång till en teve i cellen och kunde följa världsnyheterna, och han fick klart för sig att människor som han aldrig träffat arbetade för hans frigivning, människor i hela Europa. Medan hans eget folk, det vill säga samtliga arabländer, teg.
Stödet från Europa var avgörande för hans mentala hälsa, liksom insikten att Gud kände till sanningen och stod honom bi. Han höll sig upprätt med avancerade petit-pointbroderier - han visar upp sina broderade tavlor med hästar och landskap. Han ristade också arga och upplivande fraser på cellväggarna. När han vaknade läste han dem och stärktes inför varje ny dag. En av fraserna löd: "Jag kommer att bli ett törne i er hals för all framtid."