Var på sista kampanjmötet vid tunnelbanestationen Ikebukuro i Tokyo dagen före valet, som redan kallas historiskt i Japan.

Det var som om Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin stått och slutspurtat vid varsin utgång av Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm.

Svetten rann innanför tröjorna på folkhopen som samlats vid den östra utgången framför premiärminister Taro Aso. Inte för att han eldade på i talet, utan för att termometern visade plus 30 grader klockan sju på kvällen.

Folk viftade med japanska flaggor i kvällsmörkret framför ett shoppingcenter. Och någon undrade om gruppen med flaggor var inhyrd för att sätta färg på mötet.

Alla opinionsundersökningar tyder på att japanerna fått nog av Aso och de konservativa Liberaldemokraterna. Efter 54 års oavbrutet styre, med undantag av tio månader, ser Japan på söndagen ut att rösta för en förändring.

Vad gör man då om man håller på att förlora makten? Talar naturligtvis om ett starkt Japan och spelar på nationalistiska strängar. Säkerhetsfrågor.

Anlitar dessutom Yuriko Koike, ett kvinnligt politiskt underbarn som uppvärmare av publiken. Hon kanske kan rädda över kvinnliga väljare i sista stund.

Koike beskriver situationen med en i Japan särdeles passande liknelse:
– Ni kan inte byta ut en regering som ni byter till en ny modell av mobiltelefon.

I publiken står fru Kobayashi tryckt mot en vägg och tycker att Japan måste stå på sig mer i världen.

– Japanska politiker kan inte alltid vika sig i förhandlingar med andra länder. Vi behöver en stark ledare, säger hon.

Vem hon tänker på vill hon inte säga.

Sedan är vi är några stycken som rusar över till den västra utgången av tunnelbanestationen.

Där står oppositionsledaren och den förväntade nye premiärminister Yukio Hatoyama på ett flak och uppmanar väljarna att rösta på honom.

Sedan går han runt och skakar hand med åskådarna.

Då har han redan tidigare på dagen känt sig så säker på segern att han sagt att med det här valet ”kan vi berätta för nästa generation att vi ändrade på Japans historia”.