"Ayatollan gjorde statskupp"

Ett dygn efter att slutresultatet av fredagens presidentval i Iran offentliggjordes av inrikesminister Sadeq Masouli står världen - och flertalet iranier - fortfarande undrande till vad som egentligen hände när vallokalerna hade stängt.

Till de flestas ytterliga överraskning utropades på lördagen den sittande ultrakonservative presidenten Mahmoud Ahmadinejad till segrare med nästan dubbelt så många röster som den moderatreformistiske utmanare Mir Hossein Mousavi. Med ett valdeltagande på 85 procent, som med råge slår valdeltagandet 1997 när reformpolitikern Mohammad Khatami blev president: 70 procent, vilket då var rekordhögt.

Detta trots att flera opinionsmätningar hade gett Mousavi en klar ledning. Det var dessutom Mousavis gröndekorerade anhängare som synts till i särklass mest på gator och torg runt om i Iran. Ahmadinejad hade också enligt samfälliga bedömare gravt misskött landets ekonomi med 25-30-procentig inflation och minst 20 procents arbetslöshet som följd.

Man kan peka på två huvudsakliga förklaringar till att valresultatet blev som det blev.

Den första går ut på att Ahmadinejad faktiskt är så populär som det officiella valresultatet anger.

Och det finns argument för detta. De första tre och ett halvt presidentåren använde Ahmadinejad intäkterna från skyhöga oljepriser på världsmarknaden till att skyffla ut allsköns morötter till både sina kärnväljare och alla dem som inte farit ekonomiskt särskilt väl under Islamiska republiken Iran. Hans viktigaste budskap under valkampanjen 2005 var ju "Jag ska lägga oljerikedomarna på era matbord!"

Det handlar om höjd minimilön, sänkta räntor och ökade subventioner av konsumtionsvaror. Det handlar också om billiga bostadslån till nygifta, renovering av skolor och infrastruktur i fattiga landsändar, direkta kontantbidrag till behövande, till och med utdelning av potatis till nödställda, etc.

Här har främst proletariserade och traditionalistiska väljare på landsbygden, små arbetarklasstäder samt i storstädernas slumområden gynnats. Och tittar man på Irans demografiska fördelning så kan det tyckas stärka intrycket av ett starkt folkligt stöd för Ahmadinejad.

Cirka 13 miljoner människor, en knapp femtedel av Irans befolkning på knappt 75 miljoner, bor i Stor-Teheran. Ungefär lika många bor i övriga större städer. Det innebär att drygt 60 procent av Iran är potentiellt "Ahmadinejad-land". Om man därtill lägger ungefär södra, fattiga halvan av Teheran och motsvarande i andra storstäder blir Ahmadinejads potentiella väljarunderlag ungefär fyra femtedelar av den röstberättigade befolkningen. Och med ett sådant väljarunderlag är det i teorin inte helt otänkbart att presidenten skulle få de 63 procent av väljarrösterna som valresultatet anger.

Den andra förklaringen till Ahmadinejads officiella seger är att valmyndigheterna har grovt manipulerat valresultat - på direkt uppmaning av landets högsta religiösa (och i praktiken politiska) ledare ayatolla Ali Khamenei.

För det finns en rad hakar med resonemanget ovan. En gäller utmanaren Mousavis eget valresultat: 34 procent. Inte nog med att han låg väl till i publicerade opinionsmätningar före. En väljarbarometer som beställdes av självaste ayatolla Khameneis stab strax före valet - och som tidningen The Sunday Times fått tag i - visar att reformkandidaten skulle vinna minst 58 procent av rösterna i hela landet. Det var när Mousavi sent på torsdagskvällen fick reda på det resultatet som han för tidigt utropade sig själv som klar segrare. För tidigt, visade det sig snart.

Mousavi hade dessutom stark uppbackning av de tidigare presidenterna Mohammad Khatami och Ali Rafsanjani som båda förfogar över starka organisatoriska nätverk som bland annat gav utslag i de väldiga grönprydda demonstrationer till utmanarkandidatens förmån som förekom under veckorna före valet.

Mousavi kommer från Tabriz i provinsen Azerbajdjzan och tillhör den azeriska minoriteten med stark etnisk sammanhållning. Ändå "vann" Ahmadinejad i Tabriz med 57 procent. Det verkar minst sagt egendomligt att Mousavi inte skulle ha segrat i sin egen hemstad.

Samma sak gäller en annan utmanarkandidat, den tidigare parlamentstalemannen Mehdi Karroubi, som förlorade med ungefär samma stora marginal i sin egen, etniskt särpräglade, provins Luristan. Starka tvivel kan också riktas mot det nationella valresultatet för Karroubi: 0,85 procent. Karroubi är en mycket känd politiker i Iran och i presidentvalet 2005 fick han 17 procent av rösterna. Och den tredje utmanarkandidaten, superkändisen och förre chefen för Revolutionära Gardet Mohsen Rezai, förlorade stort i sin hemprovins Khuzestan och fick bara 1,73 procent nationellt. Egendomligt var ordet.

Egendomligheterna gäller också, och inte minst, hur det officiella valresultatet tillkännagavs. Enligt Irans grundlag ska de slutgiltiga siffrorna inte tillkännages förrän efter tre dagar för att ge chans till lokal kritik av hur själva valproceduren gått till. Men den här gången meddelade inrikesministeriet slutsiffrorna redan på lördagseftermiddagen, mindre än ett dygn efter att vallokalerna stängde.

Med hänvisning till dessa siffror gick ayatolla Khamenei genast ut i ett tevemeddelande och gratulerade Ahmadinejad till segern.

Och med högste ayatollans godkännande av valet och valresultatet fanns inte längre någon chans att valet skull göras om eller räknas om, vilket såväl Moussavi som Karroubi och Rezai krävde under lördagen och söndagen.

Sammantaget pekar detta mot att valet och valsammanräkningen inte gick rätt till.

Detta var också Mousavis kritik redan innan vallokalerna stängde. Bland annat hävdade han att valsedlarna inte räckte till och att "miljoner" av hans anhängare hade hindrats att rösta.

Det mesta tyder alltså på att ayatolla Khamenei och prästeliten kring honom medvetet hade beslutat att sabotera valprocessen och i stället i praktiken utnämna Ahmadinejad till en andra presidentperiod. I själva verket är det första gången i Islamiska republikens historia som man på allvar kan tala om valfusk.

Därmed har den högsta reella ledningen i landet våldfört sig på republikens konstitution. Det är en egenartad grundlag, som visserligen ger yttersta makten åt den icke folkvalda storayatollan, men som samtidigt inrymmer betydande demokratiska och konstitutionella inslag, vilka inte minst har skapat ytterligt hårda och spännande valkampanjer och en livlig debatt i parlamentet samt mellan olika maktcentra i landet.

Därmed har också Khomeni & Co på eget bevåg avhänt sig det mått av legitimitet som valprocessen hittills förlänat Irans politiska system. Hädanefter blir det svårt att hävda att Iran är "varken demokrati eller diktatur" utan någonting mitt emellan.

Hädanefter handlar det enbart om präststyre. Som tagit hela ledningen och makten i något som liknar en statskupp.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut